fredag 30 mars 2018

JH Engström

JH, min vän. Jag kan gott säga att han gett mig gråa hår genom åren, men i morse låg jag och kollade igenom hans produktion. Det finns en nivå dit de bästa konstnärerna når, jag räknar fotografer som konstnärer, för JH lämnar allt mer fotografiet för en slags symbioskonst, bilderna är lite hur som helst.

JH började lite som halvdokumentär fotograf med sina polaroider på Härbärget, sedan har han fortsatt att undersöka livet genom kaos, smärta och kaos igen. Han har i princip plockat sönder allt, ibland har det gått, ibland har det inte alls gått, enligt mig, men han har hållit fast vid konstens viktigaste regel: Jag kör på, vi ser vad som händer.

Ett av elementen i JHs produktion har varit att utnyttja misstagen, slarvet och ändå lyckas behålla en kärna. Det är just det jag tänker på då jag nu denna morgon ligger och ser hans senaste bilder. Jag ser hur han plötsligt kliver in i den sfär som kallas mognadens sfär, där alla erfarenheter samlas ihop och det blir mästerverk. Där ett lugn infinner sig, där varje bild finner sin plats i hans universum och där allt är så förbannat bra att det är sinnesjukt. Och anledningen till att det är bra, beror på att tjugofem års arbete plötsligt finner sin rätta kemi, sin rätta plats och sin rätta tid. Det är som att se en bluesgitarrist bli en Maestro på scen.

Att bli en Maestro handlar om de samlade erfarenheterna, de samlade misstagen, de samlade besluten. Det är ingen slump, det är ingen tillfällighet, det är ingen talang, utan det är alltid hårt, hårt arbete, personliga konsekvenser och förmågan att dra de rätta slutsatserna i rätt tid.

JHs bilder ska ses i lugn o ro. Man måste ge dom lugn, man måste balansera kaoset runt omkring, men gör du det, kommer du att se samma sak som jag ser. Du kommer att se att det är fruktansvärt starkt och du kommer också att se att trots allt rullar så finns det i botten en varm, lugn källa av kraft.

Nog om det. Glad påsk.

English version..

JH, my friend. I can say that he gave me gray hair over the years, but this morning I was watching his production. There is a level where the best artists reach, I count on photographers as artists, because JH is increasingly leaving the photography for some kind of symbiotic art, the pictures are a little bit anyway.

JH started a semi-documentary photographer with his polaroids at the harbor, then he has continued to explore life through chaos, pain and chaos again. He has basically broken everything, sometimes it has passed, sometimes it has not gone, according to me, but he has maintained the most important rule of art: I'm driving, we see what's happening.

One of the elements in JH's production has been to exploit the mistaken, sloppy and still succeed in maintaining a core. That's exactly what I'm thinking of when I'm lying this morning and watching his latest pictures. I see how he suddenly steps into the sphere called the spell of maturity, where all experiences gather together and it becomes masterpiece. Where a calm comes in, where every picture finds its place in his universe and where everything is so pissed well that it's insane. And the reason it's good is because twenty-five years of work suddenly finds its right chemistry, its right place and its right time. It's like seeing a blues guitarist becoming a Maestro on stage.

Becoming a Maestro is about the overall experience, the collective mistakes, the total decisions. It's no coincidence, it's no coincidence, it's no talent, but it's always hard, hard work, personal consequences and the ability to draw the right conclusions on time.

JH's pictures should be seen in peace and quiet. You have to give them peace, you have to balance the chaos around, but if you do, you will see the same thing as I see. You will see that it is terribly strong and you will also see that after all it's rolling, there's a warm, calm source of power at the bottom.

Enough about that. Happy Easter.