söndag 11 mars 2018

Jag läser om Saigon

Jag läser om Saigon. Det lockar, beskrivningen om Graham Greene, en av mina favoritförfattare. Han hade baststolar i sitt vardagsrum. Jag tänker på mitt rum på Naxos med baststolar och marmorgolv. Kollar en snabb blick på Mello, o det är helt outhärdligt dåligt. Och hur kan detta outhärdliga få dominera tidningssidorna? Läser om Krister Henriksson, skitbra intervju. Om klass, detta viktiga, att klassresan oftast slutar i tomhet. Fråga mig. Ett liv fyllt av kamp och så slutar det i tomhet. Han behöver motstånd. Jag behöver motstånd för att överleva, för att få något gjort.

Min polare skrev igår att han hade inte lika kravfylld syn på sin fotografi som jag har på min. Den stora skillnaden är att jag ska leva på mina bilder. Varenda jävla dag ska jag uppfinna något som gör att jag lever på mina bilder. Om jag var lika slö som många av de människor jag undervisat så skulle jag inte ha överlevt en dag. Om du ska överleva på dina bilder så blir livet en ständig strid, en ständig kravlista, men skit samma. Det är så det är. Jag säger som Koudelka sa: Jag har gjort många misstag men jag har sett till att göra dom själv. Det finns en viss tendens idag i samhället att säga: Inte mitt fel. Jag tror nog fan att man ska vara lite hårdare emot sig själv och fråga sig:Hur fan hamnade jag här och hur löser jag det här? Inte börja skrika på mamma eller pappa utan ta itu med skiten själv. Jag fick aldrig någon hjälp efter jag fyllt 19, aldrig. Givetvis formade det mig till en hård och sårbar jävel, men faktum är att man kommer aldrig förbi sitt eget ansvar.

Jag läser om Kulturmannen, han med klubben. Om man läser kvinnornas beskrivningar så är det ganska tydligt att snubben går igång på att våldföra sig på brudarna. Han verkar uppleva någon slags makt, men samtidigt kan jag inte sluta fundera på brudarna: Vad fan tänkte de med? Det verkar som alla växt upp i en skyddad verkstad, men det är väl så att alla vill tro gott om alla människor.

Nu går många av de här praktäschlena till män till motattack och det vore ju fan om de går fria, men det är ett problem med lagen, som tur var, att man kan inte döma någon hur som helst. You must pay your price, som man säger.

Det var Fotomässa, den döende svanen, sedan Fotoboksgrejs,  verkar vara fint och gubbarna på Korn. Och ingenstans och jag menar ingenstans, en enda vettig artikel. En enda vettig analys.

Jag har min egen analys. Det finns bara en enda sak att göra. Sluta tänka på fotovärlden, se arbetet som ett sätta att berätta, se sig själv lite som en storyteller, komma bort från begränsningarna, bara jobba åt ett håll, berätta och se till att det kommer ut. Det är det enda som gäller.