måndag 26 mars 2018

kameror, från Leica till ingenting...

Det skrivs mycket om kameror, men låt mig skriva det här som en beskrivning av ett arbetsverktyg. Förr, då jag hade Leicor, alltid en, ibland  två, så var det en sagolik känsla att balansera den lilla, men tunga kameran i handen. Kameran i höger hand och vänster  pekfinger på tappen som satt på 35:an och som ställde in avståndet. Det var typ en centimeter mellan 1,5 meter och oändligt. Det har inte kommit något bättre sedan dess. Denna enorma enkelhet och känslan av att glida in skärpan och veta att det skulle sitta.

Den andra lika makalösa känslan stod min Nikon för, alltid med 180 mm, en riktig dunderglugg då man måste säkra bilden vid tex konserter osv. Nikonen användes aldrig för jag tycker tele är fullständigt värdelös, alltid värdelöst, men ibland, om man ska tjäna pengar och måste fixa bilden, så hjälper det till med tele. Däremot har jag bara publicerat några få telebilder och det är uteslutande från konserter. Allt blir bättre med vidvinkel, allt. Även sportbilder och det finns det tusen exempel på.

Ett objektiv som sticker ut stjälper hela idén med en smidig kamera. Nu var det sagt. Efter det digitala genombrottet tog det minst tio år innan det kom en vettig digitalkamera. Jag köpte en Canon S80 2006, den var bra, gillade att filerna blev som de blev. Perfekta filer är helt värdelöst, utan känsla. Sedan kom det inte en vettig kamera förrän Fujifilm 100 kr och Ricoh GR. Samtidigt måste det sägas, jag har en Fuji 100s, otroligt långsam, i princip en skitkamera. En gammal Leica med manuel skärpa är alltid snabbare än dessa digitaler, märkligt nog, men i alla fall. Numera är Ricohn min kamera och det beror på snabbheten, storleken och att den är förbannat snygg.

Det är ju så att en kamera måsta matcha ens inre, ett fult objektiv går inte att fotografera med. En kamera som skaver det minsta går inte att plåta med. Jag tror en stor anledning till att amatörfotografer byter kamera hela tiden, beror på att de får inget själsligt förhållande till kameran. Maskinen måste inga i kroppssystemet, som ett extra blodomlopp. Jag kan fortfarande efter 20 år utan Leica känna hur det känns att peta in skärpan med vänsterfingret. Hur det satt, hur snabbt det gick och  hur kärleksfull kameran lät då den släppte iväg en  exponering.

Nu, när jag lägger upp detta på Fejsbok kommer en del att berätta för mig vilka fina kameror det finns. Bespara mig den sörjan. Ge mig en länk till era bästa bilder istället,. Tack.