You are wonderful tonight

Det regnar då jag kliver ut genom dörren. Jag har tre minuter till gymmet. Jag känner mig rutten i kroppen, men jag vill ändå röra på mig. Trädens svarta grenar ser sorgligt blanka och blöta ut.
Jag sätter mig på cykeln, 15 km på 30 minuter, 150 watt.

Jag tar det lugnt, rullar på med 100 i kadens. Eric Clapton i lurarna. " Your are wonderful tonight". Han spelar den så milt och den fantastiska körsångerskan gör ett solo i mitten på bara toner.

Framför mig, nedanför mig, en man i 75-årsåldern. Han böjer sig fram, en vacker man, det kan man se. Han har varit väldigt vacker en gång, man ser det på de vältränade benen. Han böjer sig fram, jag ser hans nacke, sorg, den utstrålar sorg.

" You are wonderful tonight", jag lyssnar på basgången. Toppmusiker i Claptons gäng. 5 km, tio minuter, jag tar det lugnt. Känner mig rutten. Över golvet går en ung snärta på 20 vårar. Jag skulle också vilja vara 20 år. Framtiden som en slät motorväg. Inte skyldig någon något. Allt är möjligt. Det snackas ofta om hur svårt de unga har det. Jag skulle i alla lägen byta 67 mot 20. Tror ni det är lättare att vara 67 med döden tassande i hälarna mot att vara 20 med allt framför sig?

10 km, 20 minuter, puls 122, jag tar det lugnt, 100 i kadens, går lätt. Kroppen känns rutten.
" You are wonderful tonight ". Claptons kärlekssång om hur hans kvinna känner sig ful och hur han övertygar henne om att hon bara är wonderful.

Min fru ligger hemma i flunsa. You are wonderful tonight . Clapton är 70, ska sluta turnera. Han har spelat på scen i över femtio år. Det kan räcka. Jag tittar på mannen under mig, han med den sorgliga nacken. Han har nog varit fotbollsspelare.

15 km, 30 minuter, kadens 110. Jag spurtar lite. mår kasst. Känner en slags sorg över de mörka blanka grenarna på träden utanför. Eller kanske för mig själv, en av de mest privilegierade människorna i världen. Jag skulle vilja vara 20, ha en motorväg framför mig. Nu är det en stig, nog så vacker, nog så kurvig, men ack så krattad och planerad.

Clapton stänger ner låten, den vackra, briljanta sångerskan heter Peggy Zoe nånting. Clapton tackar henne för den grymma sången och drar igång Leyla. Då är jag på väg ut genom dörren, det regnar, en kvinna står i porten med paraply och ser ut att frysa. Det är tiden, tänker jag. Alla tänkande människor fryser.

Det regnar fortfarande då jag kommer hem.
En kaffe skulle sitta gott.
You are wonderful tonigt.


Populära inlägg