Historien om en bild

Jag minns exakt hur jag kände mig då jag satt på tåget från London till Dublin och därifrån till Belfast. Orolig och förväntansfull. Jag hade en blommig Nikon F och året var 1974. Belfast var ganska rått och jag hade köpt en armejacka med hål i. Jag hann inte gå många kvarter förrän en man satte ett finger i hålet och gjorde en avtryckarrörelse, ett skott gick av, imaginärt. 

Det gjorde mig nervös. Jag fattade vinken och kastade jackan. Engelska armejackor var inte populära i det katolska delarna av Belfast. Husen låg tysta, som ruvande. På ena sidan gatan bodde protestanterna, på den andra katolikerna. Det var religiöst krig och det var klasskrig på samma gång.

Jag gick på puben, hamnade i ett gäng. Alla drack som galningar. Efter sex öl vacklade jag hem, skulle framkalla filmerna. Jag stoppade in dom i dosan och kröp in i det stora skåpet på hotellrummet.  Det gick bra ett tag, sedan välte skåpet rakt ut i rummet med mig inuti. När jag kravlade mig ut så jag att skåpet bara hade tre ben, det fjärde var borta. 

Nåja lite förstörda filmer var inte hela grejen. Det gick att ta nya bilder och det gjorde jag. Jag stannade en vecka i Belfast och sedan Derry, eller Londonderry som det heter på riktigt.

Femton år senare var jag i Spanien med med en Volvo utan bromsar. Träffade en irländare i Malaga som var flygrädd. Jag sa att jag varit i Belfast och Derry och han blev eld och lågor. Derry, jag var en sann IRA-fan, en sann revolutionär och han ville köpa min Volvo utan bromsar. Sagt och gjort. Den såldes för tusen kronor och han körde hemåt den gröna ön och jag stannade kvar i Malaga en månad till.