I väntan på...

Ibland har man bara längtan efter att slippa lyssna till alla försmådda. Idag är man jagad av de försmådda. Det är synd om alla.  Det var väl Strindberg som sa att det var synd om människan. Jag kan bara tänka mig Strindberg och Facebook....haha, något jävligare skulle nog vara svårt att få ihop. En toksvartsjuk människa som är i luven med alla och sitter och super på sitt rum...det skulle nog gå hett till.

Jag skiter i det mesta just nu. Jag bara åker skidor. Vad fan ska jag göra åt Margot eller killarna som kladdar på brudarna. Jag har min inställning klar. Margot är ett skitproblem. De kladdande killarna är ett mycket större problem.
Det har ju funnits i hela min livstid, men eftersom brudarna inte haft något värde, förrän nu då feminismen börjat rita om kartan, så har det också bara passerat som något som ska vara som det alltid har varit. Killar kladdar, killar behöver alltså uppfostras. Män också, alla män kan ta sig en funderare på kontexten.

Fast det tycker inte alla män, givetvis och det är ju som det är med det. Kvinnorna och feminismen vinner ju så klart och det är lika klart som att bilarna snart slutar köras på bensin....

Jag bara tittar på berget. Nån sa: Har du inte producerat färdigt i ditt liv? Kanske det? Kanske inte? Jag gick tillbaka och kollade på Strömholms gamla bilder. Spelar ingen roll om man sett en bild tusen ggr, den kan ändå explodera i ansiktet på en. Det är som att se på sin älskade. Man har sett henne tio tusen gånger och visa dagar är hon som månen och solen tillsammans.

Det är så det är med konsten och kärleken. Det exploderar, hela tiden.

Populära inlägg