söndag 3 januari 2016

Vad är man?

Steen Larsen heter han, snubben i min nya bok. Han är en åldrad försupen fotograf som inte fattar ett skit.
Det fanns, finns?, en dansk, skitbra fotograf som heter/hette, Steen Larsen. Han tog snygga bilder på snygga kvinnor med hår draperat runt de sköna knölarna.

Nu snackar vi början av sjuttiotalet. Det var då jag var fotograf, köpte kameraväskor och objektiv. Sedan blev jag photojournalist, en snubbe som reste runt klotet, tjänade skit och skrev och plåta.

Efter det dog jag, blev nog som romanfiguren Steen Larsen, en snubbe som inte fattar ett skit.

På sjuttiotalet då man drog nerför trapporna på Blekingegatan med väskan på axeln och en Nikon f och en Leica m2 och några gluggar. Då var man het, även om det bara handlade om att dra till posten och köra nattskiftet med expressbreven. I kvarteret bakom posten bodde två brudar som var skitsköna och brukade dela på att förföra mig eller polarn H.

Folk snackar om att vi är jämlika idag. Det är möjligt men det var bättre takter förr, eller så är jag som Steen Larsen igen, fattar inte ett skit.

Lyan på Blekingegatan var skön, varmvind och kallvatten. När vindarna blåste ner i kakelugnen blev det tvärnit i varmvinden, det stod stilla i kakelugnen och sedan tände det igen och de kopparfärgade luckorna blåste bort och ner singlade ett skönt moln av svart aska.

Jag hade Pelikan mitt emot porten, men det var för flådigt för mig. Vi drog till Lilla Paris på Renstierna. Där satt Etc gänget, bildarna av tidningen Etc. Slas brukade dyka upp för lunch och jag satt där ofta och såg svår ut.

Hur jag tjäna pengar? Fråga mig inte. Pantbanken var viktig men oftast drog jag ner på krogen, krogen och snacka med Svante som ofta satt i ett hörn.
- Tjena, läget?
- Vill du ha ett jobb, brukade han kontra med?
- Gärna, sa jag. Det var liksom inte läge att vara snål då man köpt biran på krita.
- Okej, syns i morgon på kontoret.
Det betydde att dagen efter hade jag säkrat 3000 spänn, för det var min taxa för fem minuters jobb.

Jag har tjänat typ 20 lakan om dagen också men då jobbade jag för hamburgerlirarna och det tog ju knäcken på en i längden.

Jag kan ju dra storyn om Etclirarna. Då jag skulle göra något Stockholmsjobb och Johan E tog den första bilden jag tagit, den som man tar då man stoppar in film i kameran och drar fram två startknäpp. Inte fan vet jag vad den förestäldle men Johan E var ju ett geni så man var väl en av de första med fotokonsten i sitt CV.

Jag vet inte vad det var för story jag skulle berätta idag, kanske den om då jag spydde ner dörren hos A som bodde i Henry Morgans hus på Hornsgatan 82. Det får bli en annan gång.