Gropen och Vikingen och pilbågen
Days go bye,,tänkte på Bob Dylan och Gentlemen på tvn igår.
I början av sjuttiotalet hade inte Östergren skrivit Gentlemen ännu vad jag minns. Däremot en annan, tunnare bok som jag gillade. Jag frågade Östergren en gång om han ville åka med mig till Kambodja och skriva texten till ett reportage jag skulle göra.
Han var flygrädd och tackade nej. En bra författare är han dock, mycket bra. Gentlemen är däremot en av hans sämre böcker.
På den tiden då Gentlemen utspelas så fanns det ett gäng krogar på Söder. Det var Gropen, där man numera ställer ut bilder i Galleri Ralfs regi. Det såg inte ut då som nu. Haket är ombyggt, men där bilderna hänger idag, där brukade jag sitta och käka skön lördagslunch. Det var en mörk, fin, avslappnad lokal.
Snett mitt emot Gropen låg Vikingen, ett riktigt rövarhak där jag blev ombedd att göra både det ena och det andra man kanske inte skulle ha gjort.
På Mariatorget låg Lilla Maria, en liten lokal med kanske fem, sex bord, bra mat. Ett annat matställe var Rosenmaria på Rosenlundsgatan. Det var mitt mathak. Deras jugoslaviska biffstek var super. Det var enklare och godare att äta på den tiden. Man funderade inte så mycket på om maten var ekologisk, om det var giftigt osv, utan man åt för man ville äta och var hungrig.
Nåja, historien jag ska berätta nu utspelade sig på Vikingen. En kväll satt jag där med gänget då polarna från Stopet dök upp. De hade tagit rundan över Gropen och var rejält tankade. En hade en pilbåge med sig och siktade på servitörerna bakom disken på Vikingen.
- Langa hit stålarna, skrek snubben med pilbågen.
- Aldrig i livet, skrek ägaren bakom disken. Gå hem och lägg dig.
- Vad fan snackar du om , tjoade pilbågsnissen och drog iväg den enda pilen han hade i väggen bakom servitören.
Vilket jävla liv det blev plötsligt. Polarn med pilbågen och hans assistent Larsson hoppade upp på disken och försökte kränga loss kassaapparaten. Den satt som berget samtidigt som servitörens polare kom utrusandes ur köket och började brottas med indianerna från Gropen.
Det slutade med att vi drog järnet därifrån. Jag var lite deppig för en donna höll hela tiden på och försökte förmå mig att gå med henne hem och göra henne lycklig, som hon utryckte det.
Jag drog till Stopet för att ta en sista pilsner innan jag skulle vagga hem till Maria skolgata och det relativa lugnet i mitt liv. På Stopet hamnade jag mitt emot en snubbe som såg ut som en tandläkare men var optiker. Han såg min Leica och vart eld och lågor.
- Fina grejer, det där, sa han. Tar den bra bilder?
- Du kan få den för en tova (Tusenlapp), sa jag och se på fan. Snubben halar blixtsnabbt upp en tova och jag är en Leica fattigare.
Så var det på den tiden och när jag gick hem till Maria skolgata den kvällen kände jag mig ganska omtumlad och befriad. Jag deppade inte över Leican, fick ju ändå en tova för den och jag skulle strax hämta ut min andra Leica som låg på Vasagatan och pantbanken. Det var så livet var, in och ut, som man säger.
I morgon kanske jag berättar storyn om bruttan som bodde i Henry Morgans hus och vars dörr jag spydde ner...vi får se.
