Slumpen

Det konstiga är att man lär sig lita på slumpen. Som den där dagen, då jag vaknar upp lite magsjuk, det har snöat och jag fått punka på bilen. Jag åker till macken, snabbpumpar däcket och kör snabbt ner till mitt gamla arkiv Mira för att hämta bilder som aldrig sålts. Jag har bytt arkiv och där säljer det ännu sämre. Inte en bild på två år. 

Jag skyndar mig snabbt tillbaka mot Söder, hinner ner till däcksverkstan innan bilen går på fälgen. Medan däcksmeken fixar hjulet tar jag en fika på Restaurang Sacre Coeur som ligger i samma kvarter. Jag har utställning där och bilderna hänger snyggt på de röda väggarna. Jag börjar kolla igenom bilderna jag fått tillbaka från arkivet. Jag tycker om dom, ofattbart att dom inte sålt. Jag som behöver pengar. När jag tänker den tanken knackar någon mig i ryggen. 
- Ursäkta. Säljer du bilderna på väggen? 
- Ja, säger jag. Dom kostar tio lakan styck. 
- Det är okej, säger den vänliga människan. Jag vill ha den stora över baren. 
Vi gör upp dealen. När jag går tillbaka till däcksverkstaden är punkan lagad. Det kostar två hundra spänn. No problem. Det klarar jag lätt.