Berlin, historien om en bild.

Berlin. Den är vacker den här bilden. Demo i Berlin. Det var många demos på den tiden, 80-talet. Den amerikanske presidenten var på besök och jag var där för Etc. Man slet upp gatstenarna, kastade vilt. En gång mot mig, jag duckade och den träffade en holländsk fotograf bakom mig mitt i nyllet.

Vi drog fram genom gatorna, tårgas överallt. En man i kortbyxor, med vit liten hund och kulmage, klev ur sin tobaksaffär och skrek att de skulle inte kasta sten. Tacken blev en gatsten genom rutan till hans affär.

Jag hade Kirunakängor, stank tårgas och när kvällen kom gick jag, som den reporter jag var, på klubb. En av Tysklands mest kända transvestiter uppträdde, hade en egen klubb. Vi påstod oss komma från Sveriges radio och fick bästa bordet, längst fram bland alla snyggt klädda.

Jag gick in i omklädningsrummet till de som skulle uppträda. Journalisten gjorde en hyfsad intervju medan jag mest satt på golvet och kände mig trött. När showen startade gick jag efter en timme. Den var bra, men inte tillräckligt bra. Jag skulle leverera filmerna till Etc, tog mig till flygplatsen, hittade en direktör som skulle till Arlanda.

Han fick filmerna och jag ringde Etc som skulle möta honom på Arlanda. Dagen efter ringde jag Etc och frågade hur det gått.

Inga filmer hade anlänt. Ingen direktör heller. Det tog mig en vecka att hitta Direktören. Han hade åkt till Köpenhamn istället för Arlanda. Om någon frågar mig vad jag fick betalt så fick jag inget. Och hur vi bodde i Berlin? På hotel? Nej, hos en kompis. Det var den tiden då man brann, då man jobbade gratis, då man levde för bilden och revolutionen.

Till slut blev bilderna publicerade. Ungefär sex månader senare. Alltid något.