När mörkt blir ljust

Det var ljust på morgonen den här dagen. En kall vit morgon. Natten hade varit mörkare, orolig. Tankarna fladdrade kring kroppen, kvinnan och ekonomin. Hur jag skulle få ihop allt? Hur länge jag skulle leva och hur jag skulle få allt att gå runt ekonomiskt och socialt och mentalt.

Jag läser om grannen, illustratören, tecknaren, konstnären, som gått bort. Jag såg honom ofta, nästan 90 år, men ändå med en vacker hållning då han skred fram på trottoaren. Nu är han borta. Det gick fort. En annan polare svarar inte i luren på flera dagar. Undrar om han också har lämnat in. Han hade det tufft men vi skulle ses tillsammans en sista gång. Så sa vi i alla fall.

Det är alltid så med avskeden. De ska göras före det är för sent.

Jag kör till backarna. Jag har alltså en bil. Det är fantastiskt. Jag kör backarna upp och ner. Varje gång jag närmar mig en topp lyser solen. Det skulle kunna vara den sista toppen med sol, men det fortsätter.

Det är också fantastiskt.

Jag har ett inre krav att producera något. Det är ju fantastiskt. Det konstiga är att jag vet inte vad och om jag ens är intresserad? Det känns allt mer som att kasta ved ner i en jätteugn.  Ett slags konsumismens jätteugn.

Jag dricker rött the, en gåva från min dotter. Det ska sänka blodtrycket. Hon tänker på mig. Det är sånt som räknas. De små grejerna. Omtanken.

Jag tänker på det här med att ha ett mål. I livet, för dagen, veckan, månaden. De kan vara hur löjliga som helst, men utan mål blir inget gjort. Jag hade sagt att jag skulle ha min topp som skidåkare vid 65, men nu ändrar jag mig. Jag flyttar toppningen tills då jag blir 70. Det är ett härligt mål. Det räddar de närmaste årens vintrar. Så enkelt och så rogivande det kan vara.