Ett sätt att leva, Moderna.

Det börjar bra. Tjejerna i entrén släpper in mig gratis. De tror väl jag är med i utställningen? Det gör mig givetvis glad och lite ledsen. När jag kommer in slås jag direkt av mildheten i bilderna. Det är otroligt mycket bra fotografi. Bilder som jag såg när de hade sitt ursprung. Jag stannar vid Yngve Baums bilder. När de kom var det i mina ögon hårda, ett enormt tryck i dom, Idag, i dessa digitaltider, är de snarare mjuka, nästan mesiga.

Det är så vackert hängt och bilderna talar alla med sina röster, men långsamt växer insikterna i mig. Det är en utställning med ett spann på ca femtio är. Det är den fotografiska tid jag deltagit i. På utställningen är det Anders Petersen som är nestorn, den som lever och hållit på hela tiden och fortfarande jobbar aktivt. Om man tittar på hans bilder kan man se tidens påverkan. Hans gamla bilder, med sin ömsinthet, sina berättelser, de varma, fina kopiorna. Sedan ser  jag hans nya, stora printar. I hans bilder, precis som i mina egna och många andras, kan man se  att  tiden har gjort att vi tror inte på berättelsen längre. Vi anstränger oss för att skapa känslor. Känslor som kanske redan finns i motivet?

Ju modernare bilderna blir i utställningen, desto mer ansträngning ligger det i dom. Gestaltningen av bilden blir starkare än berättelsen.
Jag har inget svar på det hela. Varför det blivit så, kanske för att vi tror inte på att berätta längre, utan vi ägnar oss åt något som ska gå direkt på känslorna.
Jag måste säga något om den fotografiska tekniken. Att se dessa fiberprintar, de gamla kopiorna, ger ett slags lugn i själen. Troligtvis har fiberprintar något i sin fysik som utskrifter aldrig verkar kunna nå.

Det är en underbar utställning men jag känner lite sorg då jag går där. Min gode vän från Värmland brukar säga att jag inte ska sörja, utan gå vidare och han har så rätt så. Men här, på Moderna, känner jag sorg över något jag inte kan sätta fingret på.

När jag går ut frågar jag tjejerna som bjöd mig på entrén vad de gillade bäst i utställningen. Anna Claren, Nina Korhonen och Inta Ruka. De gillar kvinnorna bäst.

Jag bläddrar i Walter Hirsch stora bok. Fin. Jag stannar vid mitt barndomshem. En firma byter mattor i entrén. När vi bodde där kom iskörarna på morgonen med sina svarta förkläden. En Porsche kör förbi mig utanför Grand. På Katarinavägen känner jag en vibration, tänker att nu kommer Anders att dyka upp. På väg till labbet i Gamla stan. När jag kör runt hörnet kommer han med sin lilla svarta ryggsäck på ryggen. Han ser drömmande ut. Jag tutar. Han tittar upp, ser mig inte. Sedan är ögonblicket förbi.