Fängelset

Varje gång jag är på Moderna går jag förbi fängelset. Det ligger tjugo meter från där jag bodde som liten. Jag gick ofta förbi fängelset. Det var lika otäckt varje gång. Tänk att det satt någon därinne, bakom de där små, små fönstren som hade galler, Lite längre ner i backen var det en skola eller om det var ett dagis men läraren tog ibland ut någon bångstyrig unge och lappade till den så där lite lagomt hårt över huvudet.

Jag kanske kände lite oro ibland. Inte blev det bättre av att min elegante morfar satt på ovanvåningen i huset och tröck i sig opium för att hålla bröst och hjärtsmärtorna borta. Ja, det fanns nog en oro i luften. Ibland gick vi ner till Grand och matade fåglarna som ofta frös fast i isen. Ibland kändes som hela minbarndom var fastfrusna måsar och svanar i isen.

Så var det inte. Det var lika ofta tvillingarnas stora amerikanare som vi körde upp till Krönet och den gröna saften på italienarnas fik. Eller säcken med de varma frallorna som skars upp varje morgon och där jag alltid valde, den mjuka, frasiga ovansidan.

Fängelset oroade mig, jag kan fortfarande känna doften från barndomen då jag går förbi fängelset. Ännu bättre blir det då jag genar över slänten ner mot Galeasens lokaler. Det var mitt hemliga hideout. Det är ingen som går där längre och det är lika hemligt än idag. En gång i tiden stod det en vit flaggstång på gräsmattan framför kyrkan. Jag har gått dit många gånger som vuxen för att försöka känna magin från den vita stången. Det gick att klättra upp i flaggstången, den hade liksom ben åt sidan. Det var ungefär det viktigaste jag hade för mig på den tiden. Att försöka ta mig upp i den där stången. Det kanske är symboliskt, men jag kom aldrig så långt. Om det får man tycka vad man vill, men så var det.