söndag 16 november 2014

Buddy Guy och Västerbottens museum

Såg en dokumentär om Buddy Guy. Hur alla de vita gitarristerna som Clapton, Beck, Stones osv, gav Mr Guy sin honor och respekt. Clapton sa något om hur han gjort sin loop, testat en massa olika musik, men hur han hela tiden kommer tillbaka till bluesen. Det var där han började och det är dit han hela tiden kommer tillbaka. Det är den musik han brinner för. Det är en musik som handlar om smärta, kärlek, liv. Hur han ödmjukt ställer sig in i ledet av musiker som förvaltat den traditionen, för det är en tradition, Han säger också att det tog lång tid för honom att börja sjunga blues, för det kräver en viss mognad att kunna sjunga om livet, blusen.

Dokumentärfotot är fotografiets blues. Den fotografi som handlar om människan. En tradition, en tradition som jag vill arbeta i, ett sätt att arbeta som jag alltid vill vara i. En tradition där jag hör hemma, fotografins blues.
Mina förebilder, Atget, Kertesz, Bresson, Sune Jonsson, Strömholm, Frank, Petersen, Mary Ellen, alla hör hemma i den traditionen. Det är fint att få tillhöra den traditionen.




Jag är med i en fin utställning på Västerbottens museum. "Tidens långsamhet och livets flykt". Jag fick katalogen igår. Något av de bästa jag läst på flera år om svensk fotografi. Fantastisk katalog. Sune Jonssons texter, Göte Ask, Niclas Österlind, Anette Rosengren, Jens S Jensen, makalöst bra . Britta Lundgren har varit projektledare och Hans Dackenberg har letat fram bilderna.

Västerbottens museum stiger allt mer fram som den viktigaste knutpunkten för den dokumentära fotografin och Britta Lundgren, som jag fick jobba med då jag fick Sune Jonssonpriset, är en makalös kraft för fotografin. Eva Dahlman, som omnämns i boken, är en annan kvinna som gjort fantastiska insatser för svensk fotografi. Hon jobbade ett år eller två med oss på Mira Bildarkiv och snacka om kompetent människa.