Att gå bakåt.

Det är Hammarbys dag idag. De hoppas vinna ligan idag. Överallt människor utklädda i gröna halsdukar. Det är vackert.

Själv tänker jag bakåt. Är besatt av att minnas mina unga år. Hockeyn på olika rinkar, de mörka, krispiga kvällarna då vi spelade i timmar. Jag kan aldrig minnas att jag frös, någonsin. Man bytte om utomhus, spelade utomhus, aldrig att man frös. Man åkte skidor i timmar i minus femton, tjugo. Frös man? Aldrig. Jag var stugvärd, skötte en stuga en mil hemifrån. Jag åkte dit på skidor med pulka. Ofta efter en krognatt, dessutom.

Jag minns mina idrottande vänner. Hittade en i går, på en bild från Cykelvasan. Den oslagbare Benke. Han vann alltid allt och jag fick bli tvåa eller trea. Hur kunde vi vara så bra på idrott?

Jag minns onsdagskvällarna då jag gick en halvmil för att åka skridskor på en rundbana och dricka varm glögg, försöka komma åt att kyssa någon ung dam i min ålder. Man tog aldrig bussen, aldrig. När jag gick hem från lördagsdansen kunde det handla om att få stå och hångla med en tjej i Timrå, 15 km hem sedan i natten, iklädd tunna läderskor i tio minus eller mer. Klagade man? Aldrig.

Jag tänker tillbaka. Varför? Vad är det jag har tryckt undan genom alla åren? Det finns mycket att ta reda. Livet är inte bara en marsch framåt. Det finns lika mycket att  hämta bakåt.