Den vita, fotograferande, manliga, medelklassen.

När jag låg i badet slog det till med tydlighet: Hur många svarta fotografer känner jag till? Hur många latinos? Hur kommer det sig att 98 procent av alla kända fotografer är överklassare, eller övre medelklass, män, vita? Hur många svarta fotografer har Fotografiska ställt ut senaste året?

Fotografi påminner lite om NHLishockey. Nästan alla vita, någon svart spelare. Mycket intressant? Ännu intressantare blir det ju då dessa vita medel eller överklassmän ger sig på att skildra eländet i världen. Det är tänkvärt. Vad är det som ger dessa vita män makten att härja runt med kameran bland folk som har det taskigt, speciellt då syftet ofta bara är att marknadsföra sig själva. Hjälper man de andra? Nej, det vet vi ju att ofta så är det inte så. Det finns undantag, men vad är då syftet med det hela?

Ja, sådan tankar får jag då jag läser Sune Jonssons texter. Vikten av att sätta sig in i saker och vikten av att ha ett syfte. Det är inget fel med att göra bilder där man själv är i centrum, även om man plåtar andra, men då ska man kanske säga att jag gör det här för  mitt ego, eller jag har en känsla jag vill förmedla.

Tänkvärt? Hur många svarta fotografer känner du till? Fotografi är inte som bluesen, som byggdes upp av svarta lantarbetare. Fotografi byggdes av överklassmänniskor som hade som hobby att plåta andra, exotiska varelser. Är det fotografins grund? Är det överklassens perspektiv som är fotografins grund?

Jimi Hendrix, kollar upp bandet. Ingen lever idag. Basisten Noel Redding  dog som 57åring och trummisen Mitch Mitchell som 61åring. Märkligt att läsa, nästan lite sorgligt.

Det börjar sprutas i fjällen. Jag går upp och kollar utrustningen på vinden. Det är lera på pjäxorna. Det var en sådan vår. Man gick från snön, till lera, innan man kom in i bilen.

Jag vet att jag ska få Thomas Lapalainens bok om åldrande i julklapp. Jag är sextiofem. Ibland då jag sitter på gymmet tänker jag att det är något fel på mig. Varför träna? Varför anstränga sig?
Hörde på bilradion en kvinna som sa att hon längtade efter att få gå i pension, gå på teater, utställningar, göra vad hon vill och tänk om hon hade bott i Stockholms innerstad och sedan haft ett torp en timme eller två från stan där hon kunde njuta av landet och tystnaden.

Jag kände mig lite konstig då hon sa det, för det är ju precis så jag har det. Hur det har gått till fattar jag inte? Jag har en massa fina vänner som supportar mig, som hjälper mig till allt sådant. Jag bara lever på och kanske är det åldern som spelar in. Att man med ålderns rätt, eller med hjälp av åldern, kommer till det man längtat efter.

En god vän frågade mig hur jag kan bo i Stockholm, i den mest medelklassomvandlade stadsdelen i hela Sverige. Troligtvis för jag bott här, i dessa kvarter i fyrtiofem år. Att jag känner att gatorna är mina gator. Att jag ibland träffar kompisar från början av sjuttiotalet. Att jag känner mig hemma, att jag gärna skulle se att det flyttade in tusen flyktingar, hellre än tusen medelklassare som ska göra karriär.

Det är en sida av saken. Den andra är att alla städer har sin charm, men alla städer drabbas av den här omvandlingen. Berlin, Prenzlauer, Barcelona, alla blir ett jävla medelklassgetto. I Berlin driver man ju kampanjer mot turister, i Barca har ju hela området kring Ramblan blivit ett turistjippo osv. Ingen stor stad kommer undan. Att bo i Stockholm är att bo i en annan stor stad, mer eller mindre.

Jag har kopierat klart. Det blev en film, kanske 60 kopior till slut. Det är bra. Jag återkommer till labbet nästa höst, i november, tiden innan snön.