Den här bilden gjorde jag till ett Lasse Tennanderomslag."Längst därinne är himlen ändå röd".
Borta på Åsögatan, 1979. Lasse var stor på den tiden.
Jag läser Parick Modiano. Jag har läst honom förr. Det är märkliga böcker, Vackra, instängda, finns drag av Margueritte Duras. Det där hemliga. Böckerna är små, så vackra att jag bara köper dem för omslagens skull.
På cykelfiket. Espresson görs genom att stoppa en kapsyl i kaffemaskinen. Det fungerar. Läser om väldiga berg man kan cykla i. Det är grått ute. En kvinna kommer in med krokig framgaffel. Vad gör man åt sådant? Bryter tillbaka den? Skolgården lyser grå utanför fönstret. Det var ju en del drogproblem på Åsö för ett tag sedan. Undrar hur det löstes?
Livet fortskrider som vanligt. Fem morgnar i veckan på gymmet före halv nio. Två dagar i labbet med Anders F och resten av tiden är sådan tid som jag inte kan sätta namnet på. Otid. Tänker på den Sydafrikanske författaren, Coetze, som numera bor i Australien. Hans kärvhet. Den tilltalar mig.
Jag kopierar, fyra dagar till. Sedan kommer snön och det är adjö på ett tag. Det är gamla bilder, blir som nya. En dag dök Fricken plötsligt upp i mörkrummet och gjorde en liten labbfilm. Det gick undan. En timme eller så. Efter det var det klart. Jag bara satt där i mörkret och kopierade och snacket gick och kameran gick. Det blir nog bra.
