Om att drälla runt.

Varje dag ägnar jag timmar åt att hitta en startpunkt. Jag sorterar, kastar, kastar, möblerar om, börjar  om. Samtidigt går jag från nuet till min barndom och tillbaka. Om och om igen. Jag minns bakåt och jag drömmer framåt och ser vad jag gjort i nuet. Varje dag, tio timmar om dagen. Jag brukar tänka på Strömholm som hela tiden sorterade och möblerade om. Hade han inte fått ställa ut på Obscura så hade han kanske fortfarande suttit och möblerat om i sina bilder och sina minnen.

Det är en jävla process att sortera. Jag rekommenderar hänsynslöshet. Att kasta allt man inte tycker är kanon och komma ner till kvalitet. Jag ägnar en masa tid åt att minnas vänner från barndomen och ungdomen. Vänner jag inte sett på fyrtiofem år. Varför tänker jag på dom? Kanske  för jag lämnade alla och stack iväg som tjugoåring. Jag kom aldrig tillbaka, men de har tydligen bott i min hjärna hela tiden.

Snökanonerna väser och jag sätter på tejp på pjäxorna så jag inte ska åka hjulbent och knäcka menisken. Man vill ju inte bli gummiman. En man med gummi i knäna. Återigen har jag lämnat och återigen finns drömmen om det segerrika återtåget.

Jag återgår till bilderna. Snökanonerna väser. Bilderna dyker upp på skärmen. Det är inte bilder. Det är minnen. Delar av ett liv jag gjort. Det jag skriver här är ett liv jag gör. När jag skrivit blir det historia. Något jag gjort. Något som måste sorteras och kanske slängas. Ett liv mot botten, mot minnets och drömmarnas absoluta botten. Ett bra liv.