Nacka och tårarna
Giacometti är dock Mästaren. Hans grejer på Louisiana är rena knockouten.Otroligt bra.
Nacka ler i himlen idag. En del av mina polare också. Det milda regnet hängde utanför Indiern, den Indier varifrån man ser Nackas port. Hans mammas port ska man kanske säga. Himlen skulle kunna gråta, men idag ler den, även om de milda tårarna som faller på Indierns rutor är samma slags tårar som man fäller då någon gjort något bra. De rördas tårar. Det är som då kvinnan Hart sjunger Led Zeppelins Stairwais to Heaven så bra att Leds sångare, denne brutala man med den brutala rösten, fäller en tår av sorg och och av rördhet. En känslig man, helt enkelt. Den sortens tår man fäller då man vet att man gjort något bra, eller som i det här fallet, många gjort något bra.
En man kommer in, sätter sig med tidningen och han bär Bajens halsduk. Han är noga med det. Att den syns och jag lovar: den syns. Det är då jag ser att Nackastatyn har en halsduk också. Det är så den här bilden kommer till. Att någon fäller en tår över att några gjort något bra.
