Dagar som snö.
En annan sak var printarna. Han skar alltid de stående med ca en cm och sedan gjorde han ofta kopior där de liggande bilderna låg på ett stående papper. Det innebar att en utställning kunde ha bara stående bilder, fastän en del kort var tagna liggande Det skapade en jämn under och överkant. Christers utställningar var ofta bara en rad bilder, där bild var bild efter bild. Tråkigt, säger vissa. Har jag aldrig känt, säger jag. Allvar och integritet, säger jag och lugn, säger jag också. Strömholms bilder blev sämre presenterade då de började visas i större format. Från början var de i max 24/30 i 30/40 ramar, sedan växte de, tror Höganäs var första gången. En bra utställning men bilderna kändes sämre pga formatet som var runt 40/50 i 50/70 ramar. Egentligen tror jag inte småbild ska visas större än 30/40. Det är något med intimiteten som försvinner.
Intima bilder gör något med mig, Kanske förflyttar jag mig till en annan plats. Igår träffade jag en yngre fotograf, en kvinna, såg på hennes bilder. Otroligt begåvad och sedan ställde hon mig frågor. De rätta frågorna. De frågor jag själv ställt mig om fotografi och livet. Om det existentiella. Varför jag valt just det eller det sättet att leva och arbeta. Hon hade fattat allt. Att det är valet som är avgörande. Christer valde att vara ett nav på ålderns höst. Det var ett bra val. Vilka val gör du?
