tisdag 25 november 2014

Klass, Baskien, livet...


Det var en tid då jag kände att " är jag den ende som kommer från arbetarklass" inom kulturvärlden? Det är jag ju inte, men ibland då jag går igenom min bekantskapskrets och de som håller på med fotografi så känner jag mig ensam. Jag kan sitta med mina vänner, som jag tycker om och respekterar och känna en oändlig trötthet över orättvisorna som kommer med klass. Visst, de har sina problem och de kämpar med livet, men börjar jag lägga ihop så kan jag se att deras föräldrar hjälpt dom med lån och kontakter till lägenheter och arbeten. De är belästa, de vet hur man ska föra sig, de känner igen koderna och ibland brinner det inom mig. Jag känner mig underlägsen. Jag tycker de inte har någon rätt att uttala sig. De är för priviligerade, men så måste jag skärpa till mig, svälja ner mitt klasshat. De är bra människor, de gör bra grejer, de kan inte rå för vem som fött dom.

Men, mitt klasshat, min känsla av underlägsenhet, kommer att följa mig ner i graven. Nu har det gått bra för mig i livet, men en människa som aldrig fått något arv, aldrig fått en bostad av sina päron, som alltid bara fått förlita sig på sin egen förmåga, blir lätt en hård människa. Hur skulle det annars gå till?

Mitt liv är fantastiskt. Jag gräver bland de gamla bilderna. De jag visar här är kanske inga mästerverk, men för mig är det mästerverk. Den långa resan, ensam, till en by utanför Bilbao, en hängbro, en strand som var förgiftad, Guardia Civil, ett rum där hyrestanten drog av på hyran för hon hängde tvätt i rummet på fredagarna. En förfärande ensamhet, en promenadslinga längs vattnet där båtarna som kom in från Atlanten passerade. Om jag lyssnade hörde jag klucket mot stranden, Bil, Bo,Bil, Bo,,,,Bilbao, kanske var det så stadens namn kom till?