Såg på Fotosidan, i ett inlägg som Alf Johansson skrivit, att Fröderberg skrev något som att" dokumentärfotografer väl aldrig har fått speciellt mycket cred, medan några andra som Petersen, Tunis och Engström fått mer cred pga av deras internationella framgångar".
Det är inte exakt formulerat och det stämmer, men det kan också utvecklas. En del tror att för att man tex får ställa ut på Moderna, Kulturhuset, Fotografiska, så är framtiden klar. Det betyder inte speciellt mycket, efter utställningen är du nere på noll igen.
Det som betyder något är att du har någon som jobbar för dig. Någon som hela tiden hittar på grejer, erbjuder dig saker, ser till att det sker saker.
De ovan nämnda fotograferna har haft stor hjälp av sin franska bildbyrå. Den har i princip betytt 90 procent för deras framgångar, bortsett då från att de är jävligt bra fotografer.
Jag menar, kolla bara in vad det har betytt för de svenska fotografer som ställt ut på Fotografiska? Minns Ni Tunbjörks bildspel? Eller Martin Bogrens bilder? Har de fått något speciellt lyft, eller Anna Clarens nu? Visst, Fotografiska pröjsar en och annan krona för att ställa ut, men man hamnar ju lätt i konflikt med Fotografiska. Jag har ju hört ett och annat efterspel från tex Fotografiska, men då fotograferna själva inte vågar säga något så låter jag det bara hänga i luften.
Det viktigaste är inte bara att ställa ut. Det viktigaste är att någon jobbar för ens bilder. Visst, man kan ställa upp modeller för hur det ska gå till och det görs ju av vissa, men den enkla sanningen är att någon måste jobba för ens bilder. Inte fan orkar man hålla på med det själv, förutom att sälja in sig, ta bilderna, försöka överleva. Ska man komma någonstans måste man ha någon som jobbar åt en.
Ulf Greger Nilsson har ju gjort ett hästjobb för att marknadsföra fyra, fem fotografer på bla Steidl och genom sitt galleri. Nina, som hade galleri på Nytorget har flyttat till Berlin. Jag saknar henne rejält, grabbarna på der röliga galleriet, som senast ställde ut Jonas Berggren, gör också ett bra jobb, men jag säger det igen. En fotograf behöver någon som jobbar åt honem eller henne. Var hade Strömholm hamnat utan sina söners arbete? Eller Sune Jonsson utan hans vänner? Det finns en flaskhals i Sverige. Efter att ha betat av de stora gallerierna, så kommer du inte längre. Det finns ingen ytterligare platå att ge sig ut på eftersom fotointresset är så lågt.
Det är enkel matematik. Tänk på alla bra fotografer du känner till. Tänk på hur ofta du läser om dom, eller ser något om dom?
Ta Petersen tex, innan han hade sin stora utställning i Köpenhamn. En utsällning som kostade på att göra. Han var så jävla less på det svenska fotoklimatet att han ställde ju inte ut här på tio år, sedan fick han kontakt med fransmännen och det började röra sig.
Jag säger det igen. Man behöver någon som arbetar för en. Det är så man blir känd och etablerad. Inte bara genom att ställa ut.
Micke du har helt rätt! Vi har kommit fram till samma sak. En ensam fotograf eller konstnär kommer inte långt utan att få draghjälp under lång tid. Någon som jobbar för en. Jag har fattat att det betyder hela skillnaden. Några få blir utvalda. Dom flesta blir det inte. Det är inte bara skickligheten som avgör utan att vara mycket, mycket rätt i tiden och ha en himla tur.
SvaraRaderaDen trions framgångar kan ju också bero på att de inte egentligen är "dokumentär" fotografer. De har skapat sina egna bilduniversum. Bortom definition. Det är kanske också därför de fått det erkännande de har...!
SvaraRaderaDet är nämligen inte många som klarar att ta sig dit. Till bortom den enkla definitionen.
Ibland tror jag också att gemene man inte riktigt förstått den ENORMA tid och ansträngning dessa tre har lagt ner för att hitta det där egna bilduniversumet.... Övermänskligt mycket jobb. Har sett det på nära håll. Det de visar i böcker och på utställningar är bara toppen av ett stort isberg.
SvaraRadera