Dagen börjar trevande.

Solen vill inte riktigt lätta. Jag förflyttar mig till de grå morgnarna i Barcelona på sjuttiotalet. Bodde på ett hostal bakom Plaza Real. Det var mörka, tysta nätter. På morgonen tittade värdinnan förbi då och då och bjöd på en macka. Frukosten intogs oftast på Plaza Real. Jag satt alltid vid samma bord, halv ett kom solen till mitt bord, då brukade jag resa mig, gå över Ramblan, till tjurfäktarkrogen. En mörk, smal dörr vid kyrkan strax bakom, ovanför marknaden.

Efter några månader av daglig lunch fick jag flytta in i det inre rummet, ett rum fyllt med tjurfäktarbilder. Ett mörkt rum, tror inte det hade fönster.

På den tiden hade jag kameraväska. Just den rätta väskan kunde driva mig till vansinne. Den bästa och vackraste jag hade var en liten grön Domke. Axelremmen var så sliten att den bara var i trådar. Tunbjörk och jag hade sveriges mest slitna kameraväskaremmar. Efter ett tag, då jag bytte till läderrem, var Tunis den okrönte mästaren.

Tunis, en profil för sig. När jag inte hade råd med hyran på labbet, betalade han, Ulf Simonsson och någon till min hyra. Snacka om polare. Mitt hjärta brinner fortfarande då jag tänker på det. Tunis stod på nätterna och kopierade färgbilder, fantastiska saker.

Tillbaka till Plaza Real. Jag tog inga långa repor. Jag höll mig mest i kvarteren kring ramblan, i månader. På vintern, när smoggen blev för hård, tog jag båten över till Mallis, hängde där några veckor på ett pang bakom Cafè Bosch, vid toppen av Palmas rambla.

Det vart inte så mycket bilder. Ofta vart det inte så mycket bilder. Det var en lärotid, precis som alla dagar idag, är en lärotid. Det blir inte så mycket bilder idag heller, men då jag går igenom mina bilder från 2008 till idag, så ser jag att jag gjort något som ligger i klass med Stockholm blues. Jag har skildrat ett tillstånd. Det går långsamt, långsamt, men tid är det enda man har och snart är den också utmätt.

På tal om kameraremmar. Med tiden slutade jag med kameraväska. Jag köpte nya, men använde dem aldrig. Jag köpte mindre kameror, köpte jackor som hade fickor som lät en Leica med 35 mm slinka ner, eller med tiden, ämnu mindre kameror.

Jag har vänt blad nu. Jag återgår nu till att ställa ut mer. Det blir i Umeå 15 juni, till 15 aug, sedan lutar det åt Uppsala fotofestival i sept och när förhandlingarna med stora huset på kajen är klar lär det väl bli något 2015/16, misstänker jag.

Nog om det. En grå dag, en kamerarem och lite tankar.