Från min generation.

Jag sitter och tittar på en del av mina analoga bilder. Samtidigt hör jag att Fuji slutar tillverka film. Det analoga drar mot slutet. Fem år till?

Jag känner en slags ömhet för dessa vintagekopior jag har samlat på mig. Uppåt hundra i 40/50 och några hundra till i 30/40 och 24/30. En del är kantstötta, en del lite repiga, men det gör inget. De här bilderna är de sista jag gjort på klassiskt fotopapper. Det blir inte mer.

Plötsligt minns jag en kväll hos Christer Strömholm i Höganäs. Vi kollar på hans bilder. Det dyker upp en massa gula 24/30printar från hans utställning på Moderna.
- Vad gör du med dom här, säger jag. Ska du slänga dom gula?
Christer tittar frågande på mig
- Varför det. Jag säljer dom som gula Christer Strömholmkopior.

Han var slugare än mig. Nu fattar jag vad han menade. Det finns ett värde i de analoga printarna, speciellt med tanke på att de finns snart inte mer. Det är som med spelfilmen, vikten av att bevara de gamla spelfilmerna med största försiktighet. De analoga printarna har samma värde som en målning av Miro eller Picasso. Det är verk från när fotografin och dess teknik var som mest fulländad och mest känslig.

Affe har skrivit fint om mig på Fotosidan. Tack för det. Det värmde. Om jag ska kommentera mitt förhållande till fotoparnassen så är den enkel och komplicerad. För det första är jag en arbetarklassgrabb som gick på galleri för första gången då jag var 23, 24 år och det kändes jävligt scary. Jag kände mig inte alls hemma och var rejält skakig i benen. Jag saknar inte utbildning eller så. Jag har en fil kand och jag har studerat och rest mycket, sett mycket, men då det kommer till gallerier, konst, kritiker, det intellektuella förfarandet då det gäller bild, har jag aldrig känt mig hemma.

Jag har alltid varit mer för att göra än att diskutera. Kort sagt, jag har aldrig varit intresserad av att vara i konstsvängen, gå på gallerier osv...Mitt intresse har legat i att umgås med cyklister, båtbyggare, skidåkare, vanliga svenssons, ockupanter, halvkrimminella och det säger sig självt att en människa som inte umgås med kulturfolk inte heller får speciellt mycket cred hos dom.

Å andra sidan, jag har valt mitt umgänge själv och jag vet att mitt arbete är helt unikt i Sverige. Om Anders Petersen har dragit Strömholms spår i botten så har jag utvecklat en symbios mellan text, bild, Sune Jonsson och Strömholm, som är helt unik. Jag behöver inte hyckla om det. Så är det bara och det är jag helt medveten om. Jag vet dessutom att det kan man aldrig passera då svensk fotohistoria ska skrivas, speciellt 70-80-90 och till 2005 ca. Efter det har det blåst lite nya vindar, men det är en annan femma.

Så, vad vill jag ha sagt med det? Att jag på något vis känner mig viktigare och starkare än de olika vindar som blåser inom fotoparnassen. Sune Jonsson hade samma problem. Trots att alla visste att han, tillsammans med Strömholm, stod för det viktigaste och bästa som producerats inom svensk fotografi någonsin, så fick han aldrig den cred han skulle ha.

Hur ser det ut idag då? Jo, Strömholm har blivit den gigant han förtjänar att vara, men Sune Jonsson växer också hela tiden, växer och växer i styrka. När jag var på Fotografiska senast, gick till bokhandeln, öppnade Sune Jonssons "Och tiden blir ett förunderligt  ting" så insåg jag storheten. En storhet som varje dag, varje vecka kommer att bli allt viktigare.

Det låter hemskt att säga, men jag lever helt och hållet i  en känsla att om femtio år, kommer någon ung människa att gå ner på det som efterträtt Fotografiska, stå och bläddra i böcker av Petersen och Berg, känna ömhet för det den unge människan ser lever i böckernas bilder.

Jag vet att mina bilder lever ett eget liv, på nätet, i folks medvetande, det växer hela tiden. Och sånt som växer hela tiden, växer för att det är trovärdigt. Och när jag skriver det så minns jag vad Christer sa i Paris, 1977.
- Jag vet inte vad det är, men mina bilder har liksom gett sig iväg, de växer, det sker saker och ting med dom och jag känner mig trygg med det.

Nog om det, som sagt, vårda det analoga som du vårdar lerkrukar från Jesus tid. Ömt och försiktigt, alltså.