Från min generation.

I gryningen får dårarna ro,,,skulle säga att i natt funka det dåligt. Ni vet de där nätterna då man sover med fyra täcken och kroppen fryser, innifrån. Linus Höök har gjort en fin film om vännen min, JH Engström. Det är en bra känsla i rullen, speciellt om man sett JHs bilder också.

Sedan har nämnde Linus en båt i Malmö. där han kör workshops. Väldigt fin grej, börjar med skitduktige fotografen Martin Bogren,,han med kidsen i skåne och numera även Epatraktorgänget. Skitfina grejer, bara att hänga på.

Som sagt, JHs film, detta att vakna på ett hotellrum och gå ut i natten. Det ÄR ensamt, men det ÄR något, något som leder till skapande.

Min natt, att ligga i fosterställning under fyra, fem filtar och frysa är mördande. Man frågar sig varför det tar slut ibland, varför krafterna försvinner, rinner bort under sängen. Det intressanta är att krafterna alltid rinner bort då våren står för dörren, eller framgången ligger runt knuten, eller man ska få något fint. Det är alltid då man släpper taget om sin egen kraft. Då man börjar frysa i natten.
Vissa av oss är inte gjorda för framgång. Vi är gjorda för att kämpa, ta oss ur det frysande läget. Det är då vi finner meningen.

Jag tar allt för givet, hela tiden. Jag tror allt ska gå, allt, men jag kommer aldrig undan rädslan, eller känslan av att det kan ta slut. Det är kanske däför man fryser på nätterna. Då man får en aning om att det kan ta slut i morgon. Man får en hälsning från den andra sidan.
Sedan kliver man upp, ordnar sina anletsdrag, för vad kan man mer göra? Man måste ju hela tiden ordna sina anletsdrag, ta på sig byxorna, knäppa pjäxorna, försöka se solen bakom molnen.

Det är det som kallas livet, denna eviga vandring. Denna eviga känsla av att man måste starta bilen i uppförsbacken, för bakom krönet ligger solen och de ljuva stunderna.

Se filmen om JH och gå på  Bogrens workshop på Linus båt. Det kan aldrig gå fel.