Från min generation.

Polarn JP, en av de bästa skidåkarna, lägger ner sin karriär och ska börja studera istället. En ung, ödmjuk man, med ett tigerhjärta. Vi umgicks i vintras, fina stunder där vi käkade varandras mat i jämna omgångar.

 

Jag kan förstå att han lägger av. Villkoren för en elitåkare är svinhårda, nästan lika hårda som för en konstnärligt inriktad fotograf. Däremot skidåkningen han levererade var på Picassonivå. Att få åka med en sådan åkare är en upplevelse för livet. Det går liksom inte att förstå hur jävla bra dom är. Det är End of discussion, då en sådan åkare dammar nerför backen i värsta skitsikten. Man får helt enkelt en slags insikt, en slags insikt om att snacka går ju, men herrejävlar, ska du åka så där, då får du lägga in livet i potten.

 

Jag var JPs coach i Åre. Han tävlade två dagar, vann överlägset i två dagar. Sedan åt vi grön tårta. Jag vill inte överdriva, men tror nog det var vinterns finaste upplevelse.