Cato Lein, han är en slags halvkompis till mig. Vi hejar på varandra, vi vet vilka vi är, ibland utbyter vi några meningar om livet. Det är en jävligt bra fotograf. Jag säger det igen och ska förklara varför senare.
Cato dök upp på scenen för kanske femton år sedan, eller var det ännu längre tillbaka. På den tiden hade jag fått ett guldkantat kontrakt med Ordfront för att plåta författare. Jag gillade det och det var väl några till som höll på, Ulla Montan var en annan.
Så dök Cato upp. Han hade en mörk bildstil, ett maner som påminde om Mikael Andersson, denne Mikael som senare skaffade sig ett annat efternamn, men som jag hade som elev på Fotoskolan och var en jävligt bra fotograf. Minns fortfarande hans grymma bilder från USA, roadmovies typ.
Nå, denne Mikael hade en stil som nu Cato kom indammandes med i Sverige. Brutalt mörk, brutalt tung, brutalt trendig.
Det var bra, inget snack om saken. Han körde på med sina porträtt, såg dom då och då, medanjag själv vandrade vidare, slutade lära ut grejer till folk på Fotoskolor osv,,,
Åren gick, det blev 2010 ca, denne Cato började nu lulla omkring på mina gator, samma jävla mörka kort, men något hade hänt, något avgörande hade hänt. Alla hans mörka porträtt började bli som en film, de berättade historier, sköna, kåta, varma, läckra storisar. De små tecknen, att han sedan började plåta som en reporter gjorde ju inte grejen sämre. Nu blev det riktigt dyngbra, riktigt grymt bra.
Jag tänkte när jag såg hans grejer vid 2010, nu börjar det kännas på allvar. Grabben börjar bli en Maestro, om några år får man bocka o ta i hand då man möter honom.
Nu är han där. Han bilder från Polen, som han nu ställer ut i Polen, är bitvis en slags mästerverk. Han har Vernissage på Galleri Axel den 2 maj, Södermannagatan, Söder, 17-20. Affischbilden är en skön, sensuell sak, en bild som lirar igång systemet på en annan gammal pråmdragare.
Jag säger bara, Cato Lein, en kille som redan har intagit framtiden. Missa inte honom.
