Från min generation.

Såg en film om Hitchcock igår, Hur han och hans Alma fick satsa hela huset för att han skulle göra Psycho, en film som ingen trodde på. Det slog mig att det är inte enkelt för någon i kulturbranschen. Vilka jobb kräver att man satsar hus och hem för att få göra sina idéer?

Ja, tänker på katter. Såg en bondkatt i snåren. Dom syns knappt bland allt de bruna. Jag är en fågelmänniska. Älgar och sånt ser jag inte då jag kör bil, men alla rovfåglar följer jag med intresse då de följer vindarna ovanför mig.

Igår, då jag kollade på videos, tänkte på bilder, fotografi, höll mig på den där nivån där det är på allvar, så fick jag ro. Det är där man ska vara. Det är där man ska arbeta med sina grejer, i en slags egen tystnad.

Jag blir allt mer övertygad om att det är dags att återgå till de små formaten. I alla fall har de små formaten gett mig mest, som Christers bilder på Obscura, 18/24 i små ramar. Till minne av mig själv, Robert Franks utställning på Moderna, massa gula kopior i 24/30, Danny Lyons små printar också. Känns som om det är dags att återerövra intimiteten, närheten, ron.

En fotograf som alltid gått stort är Jens Assur, hans första böcker som var löjligt tjocka, höll inte alls innehållsmässigt, hans stora printar i Norrköping osv,,,han har satsat på något annat. Han är förbannat duktig på sin grej även om han är klockatrist fotografiskt, men han kör sin stil i botten. Det är fint.

Såg att Dawid ställde ut på Karl Marxalle 62. Det är en lång vindpinad väg och där ligger det svenska galleriet som Nina driver. Det är en fin oas, men jag tycker det känns för ödsligt. Strax mitt emot finns ett fik, italienskt fik, som drivs av en surpuppa till kärring.

Det är bra med oaser, ställen där man kan landa. Bodde jag i Berlin skulle jag åka till Nina och fika då och då.