Dagen börjar börjar bra. Min son har släpat hem någon grunka som låg i badrummet. Jag kunde inte låta bli att trycka på en knapp, en dusch av värsta parfymen i nyllet. Nyfikenhet kan skörda sina offer.
Igår gick jag förbi en krog, massor av folk, måste bara gå in o kolla. Samma där. Nyfikenhet skördar sina offer, fast trevligt var det. Mycket fotografer som var snälla och trevliga.
Till saken, dagens ämne. En av de vanligaste frågorna jag får är varför jag började plåta? Varför jag är fotograf?
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Tiden har gått, jag får gå tillbaka till 1965 kanske, för att gräva fram känslan, men egentligen handlade det nog mest om flykt, komma bort från ett vardagsliv, inte få ett fast jobb. Det var den första starka känslan. Jag ville ju bli proffscyklist, rallyförare eller författare. Allt som jag då trodde innebar ett liv utan anställning.
Jag har både haft texten och bilden i mig hela livet. texten framför allt genom all min bokläsning. Var ju galen i att läsa böcker under många år, typ en, ibland två böcker om dagen. Skrivandet har alltid varit viktigt. Förr på mina resor, innan internet, skrev jag kanske tre, fyra långa brev om dagen som jag skickade till vänner. Det hela påminner om mitt bloggande. De senaste fyra dagarna har jag haft över 1100 läsare om dagen, men ingen har svarat eller kommenterat. På samma sätt var det på sjuttio och åttiotalet, då jag bombade mina vänner med brev. Man får väl inse att mitt skrivande är en plåga, något som ska ut ur systemet varje dag annars blir jag sjuk.
Plåtandet har varit något annat. Det har varit ursäkten till att göra grejer, orsaken att resa. Jag skulle aldrig resa någonstans om jag inte skulle plåta, ha en tanke om att jag skulle göra bild i ny miljö. Jag tror jag aldrig ens tänkt tanken att resa någonstans utan att tänka tanken på att göra en häftig story.
Texten och bilden har alltså följt mig hela livet. Den ena som min nervlugnande medicin, den andra som orsaken och ursäkten att försvinna bort.
Idag plåtar jag väldigt lite, tar knappt med mig kameran ut. Orsakerna är två. Jag tycker inte om den här tiden och det finns ingenstans att publicera grejerna. Det är därför jag söker det strängt personliga, för det är för mig den enda vägen att beskriva det allmängiltiga. Jag har alltid velat sexualisera mina berättelser, att det ska finnas en sexuell ton, en ömhet, en sensualism, men den nya tiden är helt osensuell, jag fan, asexuel. Den moderna unga människan idag är väldigt ofta helt avsexualiserad, och med sexualiserad menar jag att man man lever i en tid där människan har tid att vara sensuell, dvs har tid att vila i sig själv, släppa ut. Idag är det mesta en konstruktion och jag är inte intresserad av konstruktioner.
Jag är bara intresserad av det sensuella, sexuella, som kommer sig av en tid som tillåter det att släppas fram. Det är ju inte en tillfällighet att alla bra fria dokumentärfotografer plåtar människor som döingar, som livet flytt, typ Petersen, Clarén osv,,,bilderna berättar bra och ärligt om tiden, den tid som inte tillåter sensualismen att komma fram.
Nog om det. Jag vet i alla fall någorlunda varför jag håller på idag, men inte riktigt. Det är som med breven och kommentarerna på bloggen. Jag håller på för att jag måste, längre än så kommer vi inte idag.
På Galleri Double Elvis hänger Claes Bäckströms små bilder i fönstret. Fönsterutställning kan det kallas. Smoliansky har gjort den små printarna och galleriet är på Nytorget/ Södermalm/Stockholm.
Vad det gäller bloggkommentarer så går det bra med min mail, mickeberg@hotmail.com. Ett riktigt brev är alltid överlägset en kort kommentar.
