När jag satt och lyssnade på videon i förra inslaget så blev jag glad. Förutom att det var min gode vän Joe som snackade en hel del( fint att höra hans röst igen) så slogs jag av allvaret. Han är något år yngre än mig och det som förenade oss på slutet av åttiotalet var våra barn och vår fotografering.
Joe, som är amerikan, en fantastisk fotograf, (Joseph Rodriguez), hade lika allvarlig syn på fotografin som jag. Vi gjorde också en utställning på fotograficentrum Stockholm/ New York och jag minns att den skulle öppa tolv på dagen. Klockan elva var det lång kö ute på gatan så vi fick öppna tidigare.
Joe var ju från NY och genom honom kom jag att träffa andra fotografer som arbetade lite i vår stil, som bland andra Bruce Gilden, Gilles Peres, Alex Webb,,,,
I alla fall. Efter vår utställning hade vi fest i min tvåa. Joe hade hyrt de största högtalarna och festen var lätt magnifik. Bland annat drack Tuija upp all min dyra whiskey,,,
I alla fall, vi var och är jävligt seriösa. Det går inte att bedriva fotografi på allvar om man inte har ett mål och en mening med saken. Det är en sådan hård, jävlig verksamhet där halva ens jobb hela tiden blir snott och där lönen inte existerar. Man måste tro på sin grej och för att tro, för att orka, måste man också tro på ett mål. Vi trodde och tror att vi gör nytta, att vi på något vis kan göra några människor lyckliga och hjälpta.
Joe har sysslat mer med konflikter, med hans bakgrund, är det ganska självklart. Jag gick en annan väg, dels stödde jag frihetsrörelserna, men också de mer anarkistiska böjelserna, men i slutändan hade vi exaxt samma mål. Att uppnå en förändring.
Nu har Joe förändrat sitt arbetsssätt. Han undervisar mer, med åldern blir det så. Det är kanske där man gör mest nytta? Jag ska tänka på saken.
I alla fall, det var fint att se Joe, denna fantastiska fotograf och vän i videon. Mitt hjärta suckade lite då jag mindes ettan på Skånegatan, hans småtjejer som sov på madrasser och våra nattlånga samtal om fotografi, kärlek, barn och pengar.
