Från min generation.

Byn är vacker, skutan ligger som en rödglödgande sockertopp. Jag minns när jag gjorde ett reportage i Bydalen. Där är fjällen som mjuka, vita, liggande kvinnobröst. Mjuka rundade kullar. De enda bröst jag sett som står rakt upp har en kvinna som är kroppsbyggare på Naxos. Hon har gjort några egna bröst och de står rakt ut/upp i alla jävla läger och riktningar.

Hon är ganska grym, faktiskt. Naxoskvinnan. Hon bryr sig inte. Hon gjorde de där brösten för typ tio år sedan och nu sitter de liksom hur som helst på kroppen. Hon bygger på och brösten hamnar hela tiden på sniskan.

Skutan glöder i alla fall och jag sitter med en bulle, saknar polarn Tommy som brukar sitta här också. När man tänker efter så är det mångs man saknar men livet är så konstigt uppbyggt att man kan inte hinna med alla, vare sig man vill eller ej. Två, tre djupa vänner, det räcker och så några man gillar att hänga med då och då. Det räcker också.

En annan grej är viktig. Att man måste röra på sig, inåt och utåt. Intellektet måste få sig en duvning hela tiden och kroppen också. Om man rör sig så ser man de enkla, tydliga sakerna, som att norrlänningarna är brunare i fejset än Stockholmarna. Att våren har kommit längre i Åre än i Stockholm. Det porlar i bäcken. Det är också vackert.