Från min generation.

Jag sitter och tänker på det här med att ställa ut. Hur många utställningar har jag gjort sedan 1969? Mer än hundra? Ja, mer än  hundra. Har jag någonsin haft det otrevligt då jag skulle ställa ut? Aldrig, förutom på ett ställe.

Har jag någonsin haft problem med kontrakt, pengar eller service? Nej, aldrig, förutom på ett ställe.

Märkligt va?

Att det har alltid fungerat perfekt på alla ställen, vare sig det varit i Karlskorna, Luleå, Sundsvall, Berlin, Sarajevo, London, Gnesta,,,,listan kan göras lång. Det har aldrig varit ett enda problem, utan bara positiva vibbar.

Utom på ett ställe där ALLA är oförskämda, snorkiga, dryga, håller inte ett ord av vad de säger.

Är det inte märkligt att ett enda ställe kan innehålla så mycket fanskap på en och samma gång?

Ja, jag säger inget mer.

Cancellara vann cykelloppet och vilket lopp. Det borde sändas i svartvitt, så vackert, så vackert, så hårt, så härligt, så uppenbart att bäste man vann.

Ja, så har sossarna haft sin kongress och sanna mina ord. Vilken otydlig gröt. Det är så uppenbart att man bara gör allt för att vinna röster, inte driva politik, inte ha en hållning i någonting. Löven tror att han ska plocka hem valet genom att sitta still i båten. Nej, fy fan, ge mig hellre ett Brilloparti så det i alla fall blir lite rocknroll i politiken. Så det rörs om i grytan.


I morgon är det måndag, för de flesta en arbetsdag. Jag sitter mest och tänker på när peaken i ens konstnärliga skapande ska komma. När alla dessa år ska betala sig, för det gör det alltid.

Om man kör ett konsekvent race, så blir det betalning till slut. En av betalningarna kan vara att ställa ut, en annan att göra en vacker bok, men den största betalningen är att man VET att man gjort rätt. Och något av det viktigaste i livet är att inte se allt för stunden, utan se för livet och då får man passa sig för att slicka för många äschlen.

Kom ihåg att jag sa det. Och kom också ihåg att konsekvens betalar sig.