Från min generation.

Måndag, lite sol och lite snö. Läste för min ogifta fru ur Expressen. En kvinna som klagade på att hennes man satte på henne men hon kände inget, såg bara något som åkte in och ut.
Det är tidig morgon men min ogifta fru svarar: I så fall skulle jag skaffa en man som var mer välutrustad.

Ja, så hemska är kvinnor, off the record, så att säga.

Jag har en längre tid varit inblandad i en slags förhandling med Fotografiska. Nu har vi väl hållit på i ett halvt år, Stackelberg och jag. Den ena ursäkten efter den andra radas upp varför det inte blir någon action. Janne Broman är typen som håller sig undan och deras trevlige VD, som vi kallar vår nye kompis, försöker på olika, trevliga sätt ordna upp det hela. Enda problemet är att han gör inget, det bara snackas, så idag gav jag fan i hela skiten och sa åt dom att nu gäller bara skadestånd. Jag har ledsnat på snackandet, inkompetensen.

I går satt jag med ljuva Tuija Lindström och fikade i vårsolen. Vilken fotograf hon är. Hon är bland de fyra tyngsta i den generation som gjort bilder sedan början av sjuttiotalet. Petersen, Tuija, Smoliansky. Hon står på pallen när priserna ska utdelas. Ett alldeles eget, tungt bildspråk. Hennes svartvita kvinnor, porträtten på Gardell, kompisarna, landskapen, de simmande kvinnorna, är makalös fotografi. Jag får rysningar då jag tänker på hennes bilder. Tuija for ever, säger jag bara.