Polaen och jag landar i backen med min röda  Ferrari, a anno 1991, med femtiofem tusen mil under huven. Bredvid landar en snubbe i Landrover, anno 2013, med Kästleskidor och allt nytt , Stroltzpjäxor. Vi åker och kollar in honom.

Han står mest och snackar i telefonen hela tiden och då han åker flaxar han omkring som en duva som fått tio kilo hagel i sig inför landningen.

Det är bedrövligt. Polarn och jag fikar mycket, drar några sköna skämt, har kul som fan.


Polarn och jag åker hemåt. I hissen kliver det in en snubbe i trettioårsåldern med en hink och svabbgrejer.
- Storstädning på G, säger jag.
Han ser ut som om han ska skita på sig.
-Nej, har bara städat bilen.
- Ja, det kan ju också vara en slags storstädning, säger jag.
- Nej, säger han, bara lite städning och sedan blir han tyst, ser sur ut.

Vad fan är humorn, tänker jag? Eller förmågan till lite kommunikation ?






Kommentarer

  1. Jo det där känner man igen, man försöker säga något kul och folk kollar på en som om man vore en psykopat. ;)
    -affe

    SvaraRadera
  2. Värst är de som bara ställer sig och stirrar fasansfullt; oförståeligt, ihåligt, tills man nästan blir tvungen att inflika: "Gå nu med dig (din jävel)! Iväg!".

    /Johan Lindén

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg