Han står mest och snackar i telefonen hela tiden och då han åker flaxar han omkring som en duva som fått tio kilo hagel i sig inför landningen.
Det är bedrövligt. Polarn och jag fikar mycket, drar några sköna skämt, har kul som fan.
Polarn och jag åker hemåt. I hissen kliver det in en snubbe i trettioårsåldern med en hink och svabbgrejer.
- Storstädning på G, säger jag.
Han ser ut som om han ska skita på sig.
-Nej, har bara städat bilen.
- Ja, det kan ju också vara en slags storstädning, säger jag.
- Nej, säger han, bara lite städning och sedan blir han tyst, ser sur ut.
Vad fan är humorn, tänker jag? Eller förmågan till lite kommunikation ?
Jo det där känner man igen, man försöker säga något kul och folk kollar på en som om man vore en psykopat. ;)
SvaraRadera-affe
Värst är de som bara ställer sig och stirrar fasansfullt; oförståeligt, ihåligt, tills man nästan blir tvungen att inflika: "Gå nu med dig (din jävel)! Iväg!".
SvaraRadera/Johan Lindén