Det händer mycket i mitt liv nu. Det vill jag lova. Återkommer om det i nästa vecka. Annars så såg jag ett bottenrekord i journalistik igår. Fotosidan hade fått besök av Nikon. Om man kollar på den sidan så skriver de först om att Nikon kommer med några nya grejer, sedan kommer Nikon på besök på redaktionen och visar upp prylarna. Då skrivs det igen, lite knapphändigt, noll koll, ingen riktig test, men det får jävligt mycket plats på sajten.
Sedan läser man längst upp på sajten. En slags fototävling där alla priserna är Nikonprylar.
Är sajten köpt av Nikon? Kan detta kallas journalistik? Nej, det är så uselt så det är fan löjligt. Fröderberg avgå eller se till att bli anställd som säljare på Nikon. Du jobbar ju redan där. Helt klart Sveriges sämsta fotojournalistik.
Okej, det är inga nya insikter men någonstans måste gränsen gå. I alla fall om man ska tas på allvar.
Anna Claren ska ställa ut. Jag minns då hon kom hem till mig och visade sina bilder, som blev en bok som vann fotobokspriset. Det var välförtjänt. Nu gör hon en ny bok i samma färgskala, med samma täta inriktning. Om familjen, det nära. Jag tycker hon kanske skulle ha valt en annan färgskala, kanske svartvitt. Jag är rädd för att just den här färgskalan utdaterar hennes arbete ganska snabbt. Å andra sidan kan det ju just vara hennes bleka färger som gör att det uppskattas, men på något vis så tycker min hjärna att bleka färgbilder tillhör barndomen. Märkligt va?
Jag kan ha fel, hoppas det. Mina erfarenheter av sk trender, i färgen, i hur man hanterar det svartvita, typ stenhårt korn, eller värsta kontrasterna, är att det håller bara en gång. Sedan blir det för mycket maner. Att det kanske är bäst i längden att hålla sig någorlunda lugn med tekniken och låta innehållet tala för sig självt.
Jag kan ha fel, som sagt, men om jag går tillbaka till mina fotoböcker, de som jag alltid öppnar, så är alla avskalade,alla väldigt enkla i tekniken.
Å andra sidan. Det gäller att våga. Att våga är mer än halva språnget.
Du har rätt, så till vida att allt som är trend bara kan gå en väg, mot det otrendiga. Allt som är modernt kan bara bli omodernt. Det ligger i sakens natur. Alltså är det bästa att undvika alla typer av trender, all typ av påverkan. Gå den egna vägen. Det måste vara helt rätt att köra banlonpolo och terylenebrallor om det är sådan man är.
SvaraRaderaOch samtidigt: just att det blir daterat är något som med tiden blir en kvalitet. Jag kan gilla femtiotalets mjuka gråhet, just för att det bär på en del av berättelsen om femtiotalet. Sjuttiotalets bleka färger är en del av kulturhistorien på samma sätt. Jag tror inte det är någon fara att låta saker bli lite daterade. Trots allt är fotografiet något som kommer ur fotografen, och fotografen är i en eller annan mening alltid en produkt av sin tid och sitt sammanhang, oavsett om hen går medströms eller motströms.
SvaraRaderaMen visst, allt åldras inte med samma värdighet. Något jag får ont i ögonen av är åttiotalets studioporträtt i brunaktiga färger, platt ljus, och softfilter. Det är lite som rockmusik med sjusträngade gitarrer och för många hängpukor.