torsdag 7 mars 2013



Det händer mycket i mitt liv nu. Det vill jag lova. Återkommer om det i nästa vecka. Annars så såg jag ett bottenrekord i journalistik igår. Fotosidan hade fått besök av Nikon. Om man kollar på den sidan så skriver de först om att Nikon kommer med några nya grejer, sedan kommer Nikon på besök på redaktionen och visar upp prylarna. Då skrivs det igen, lite knapphändigt, noll koll, ingen riktig test, men det får jävligt mycket plats på sajten.

Sedan läser man längst upp på sajten. En slags fototävling där alla priserna är Nikonprylar.

Är sajten köpt av Nikon? Kan detta kallas journalistik? Nej, det är så uselt så det är fan löjligt. Fröderberg avgå eller se till att bli anställd som säljare på Nikon. Du jobbar ju redan där. Helt klart Sveriges sämsta fotojournalistik.

Okej, det är inga nya insikter men någonstans måste gränsen gå. I alla fall om man ska tas på allvar.

Anna Claren ska ställa ut. Jag minns då hon kom hem till mig och visade sina bilder, som blev en bok som vann fotobokspriset. Det var välförtjänt. Nu gör hon en ny bok i samma färgskala, med samma täta inriktning. Om familjen, det nära. Jag tycker hon kanske skulle ha valt en annan färgskala, kanske svartvitt. Jag är rädd för att just den här färgskalan utdaterar hennes arbete ganska snabbt. Å andra sidan kan det ju just vara hennes bleka färger som gör att det uppskattas, men på något vis så tycker min hjärna att bleka färgbilder tillhör barndomen. Märkligt va?

Jag kan ha fel, hoppas det. Mina erfarenheter av sk trender, i färgen, i hur man hanterar det svartvita, typ stenhårt korn, eller värsta kontrasterna, är att det håller bara en gång. Sedan blir det för mycket maner. Att det kanske är bäst i längden att hålla sig någorlunda lugn med tekniken och låta innehållet tala för sig självt.

Jag kan ha fel, som sagt, men om jag går tillbaka till mina fotoböcker, de som jag alltid öppnar, så är alla avskalade,alla väldigt enkla i tekniken.

Å andra sidan. Det gäller att våga. Att våga är mer än halva språnget.