Jag blev faktiskt lite deppig, riktigt jävla deppig, för Bresson är den fotograf som betytt mest för mig i livet. Jag har nu sett tre stora Bressonutställningar och ingen har fungerat. I bokform är ju Bresson oftast helt fantastisk.
Bressons problem är avsaknaden av dynamik på utställningar. Nu var det bra printar, ofta har det varit trista, grå saker, men nu var det lite stänk i printarna.
Men ändå, avsaknaden av intimitet, den stora massan bilder, den massiva hängningen gjorde att jag bara gav upp, gick ut med huvudvärk.
När jag kom ut tänkte jag på hur Strömholmutställningen var organisera, mer intim, klassikerna i ett rum, spänning. Bressons utställning var jävligt torr och trots att han är min största fotografiska idol, den som betytt mest för mig, så tycker jag inte det är värt hundra spänn i entré.
Gick ut i bokhandeln, kollade Koudleka, så bra, så bra. En ny bok och ett omtryck av Gypsies, sedan slog jag upp Sune Jonsons sista epos, Och tiden blir ett förunderligt ting, ett rent mästerverk.
