Venedig

Resa utan mål.

Min fru vill till Venedig och jag kollar på lite bilder som Peter Turnley tog i dagarna då han precis kommit till Venedig.

Jag bodde med Uffe, en allkonstnär, musiker, målare och allmän gamäng. Vi bodde i min omoderna tvåa på Söder, Blekingegatan. Det stod ett ostämt piano i ett hörn o i ett annat hörn, ett målarstaffli.

Det räckte för att legitimera vår konstnärliga sidan, men en dag sa Uffe: Vi drar till Venedig.

Konstigt nog tog vi tåget till Malmö. På den tiden var tåget till för allmänheten och gick i tid.

Båten till Köpenhamn var en snabbåt, såg ut som en spindel med sina tunna spröt i vattnet. Uffe spelade några låtar på kajen och vi fick ihop till biljetten över till Köpenhamn. Grejen var ju att vi skulle resa till Köpenhamn och hade inte en spänn i fickan. Ingen backup alls, inte ens en mobiltelefon eller ett Visa kort. Detta var 1969, året då världen glödde och vi trodde på framtiden.

Vi liftade på och kom till Hamburg, stod på en jättelik bensinmack med typ tusen tradare, horor och en ständig trafik. En stor merca stannade för att tanka och vi gick fram och frågade om lift.

” Var ska ni åka, frågade tysken"

” Till Paris svarade vi”

” Synd, sa han. jag är på väg mot Italien”

Uffe och jag tittade på varandra.

” Jättebra, vi tar Rom innan vi reser till Paris”.

Så var den saken klar. Vi blåste genom Tyskland och till slut kom vi til Brennerpasset, gränsen mellan Österrike och Italien, det jättelika berget och på den tiden fanns det ingen motorväg genom passet utan det var bergsvägar upp över berget. 

Vi tackade tysken och stod där i natten. Det var småkallt och det var inte mycket att snacka om. Skulle vi ta oss över berget så fick vi börja gå. Det steg allt brantare och bilarna som passerade körde bara förbi våra krökta lifttummar. Efter några timmar la jag mig bakom en helgongloria som stod vid vägen, det liksom krasade till i huvudet och jag kände mig hög. Hade Gudarna träffat mig och vi gick ut på vägen igen. Nu hade vi alla kläderna på oss, det var svinkallt och på huvudet hade jag ett par kalsonger. 

En bil stannade och vi fick lift upp till tullstationen. En dröm, det lyste och tullarna bjöd in oss, Uffe spelade och jag trollade lite med kort för gubbsen. De bjöd på varm soppa och vin. En timme senare fick vi lift ner till Verona. Vi stannade i Verona några dagar, spelade på gatorna, Romeo och Julia, sov i en park. En dag träffade vi två snygga brudar, så vi spelade hela dagen för att få ihop pengar till middag med tjejerna.

Vi till och med tog ett hotellrum för att vem vet vad som skulle kunna inträffa. Vi la oss på sängen, det var sen eftermiddag, brudarna skulle vi träffa några timmar senare.

Vi vaknade dagen efter, hade sovit bort träffen och tjejerna såg vi aldrig mer. Vi fortsatte dock till Venedig, där jag gick vilse hela tiden. Jag har tittat på mina negg, kan inte hitta ett enda negativ från  stan, vilket är märkligt, men vi spelade på vackra bakgårdar, där kvinnor och män satt högt upp i fönstren, skrek Bravo och Amore, och slängde ner småmynt och rullade cigaretter.

Polisen tyckte inte om oss och efter någon dag gav vi upp, liftade vidare och kom till Rom. Första natten sov vi i Colloseum, annars var vi mest i Trestevere. Men, första natten, la jag allt jag ägde, dvs några kronor, som var meningen att räcka till en god middag nästa kväll, i fotändan på min ryggsäck. När jag vaknade var sovsäcken uppskuren vid fötterna och de arma stålarna borta.

Vi var då ganska hungriga, spelandet gick trögt och vi bestämde oss för Paris. Vi visste inte att det skulle vara som att gå från askan in i elden, att Frankrike var det som med tiden skulle ta knäcken på oss.