Pano Potamia

 Jag cyklar mot Filoti. Uppför. Jag vet inte varför, känner mig lite sorgsen. Det är en känsla jag har i mig ofta: sorgsen. Jag har läst en kort artikel om Mamma Andersson och Cilla Naumann båda fantastiska konstnärer i sitt gebit. Man kan kanske säga att Cilla har intervjuat Mamma A, men skrivit det lite vackrare än intervjuer brukar vara. Jag beundrar båda två. 

Texten påminner mig om Poste Restante, boken som Strömholm satte ihop på rekordtid och som Tor-Ivan skrev förord till. En enkel text om arbetet och känslorna och läget för stunden. Jag fattar inte varför det inte skrivs mer sådana texter: Rakt på sak och skippa det här jävla psyk och teorifabulerandet.

Sorgsen, men benen snurrar under mig och skapar en känsla av rörelse och värme inom mig, att jag är lyckligt lottad. Det sägs två saker i artikeln som fäster i mig och som jag själv har insett: Att man kan inte sitta o snacka i skägget då man är sextio, man har inget att förlora på att visa upp sig själv, berätta om sitt utan massa draperier. Det andra som sägs är det sannaste: Man kan inte gå tillbaka till något gammalt, för man är en annan nu, på en annan plats i livet.

Jag cyklar till Filoti, sedan svänger jag höger, ner mot Potamia, glider hela vägen ner i dalen. Min cykel är en gravel, en racer med lite bättre däck så man kan köra på halvtaskiga väger. Längst ner i Pano Potamia, tar det stopp, tänker på Cristina som jag brukade fika med, en fin kompis, och krogen där råttorna tog över, och till slut får jag lämna cykeln och vandra till fots. 

Det mesta verkar stängt, de är konstiga sådana här byar, men en sak inser man snabbt. Att bo i en sådan här by, så brant, så hårda villkor,  det kräver en alldeles speciell styrka. 

Sedan cyklar jag hem, sorgen blåser bort, kvar blir bara tanken på det omöjliga i att gå till något gammalt, passerat, eftersom man är just nu på en annan plats i livet.