Åke, minnet av en grön styrlinda..

 Onsdag morgon, dagen då grekerna i vår by bara jobbar till halv tre, sedan stänger de ner för dagen och har stängt på kvällen också. Min fru sover klockan sju, då borde hon vara vaken? Jag böjer mig över henne och ser att hon andas. Hon kom för några dagar sedan och satte ihop livet till en slags fulländning.

Arbetar på distans, som det så fiffigt heter numera. Det har jag alltid gjort, Jag kliver upp, gör kaffe i den italienska kaffekokaren, då jag skummar mjölken hör jag hur hon vaknar.

   Katten kommer in och jag ser hur den lägger sig hos min fru, W, som vi kallar henne. Katten bet henne häromdagen och hon är lite rädd för den, men nu börjar min ilskna honkatt att acceptera W.

  Jag går upp för att skriva, har tre projekt samtidigt, vet inte varför det är så  men jag får ta några beslut. Då jag kommer hem till Sverige i november, ska jag skriva en bok om vännerna och tiden, handla om Stockholm. Nu handlar det om Grekland. Planen var att jag skulle cykla och mina tre racercyklar står i ett rum, den vackra Bianchin i carbon, den kanske vackraste cykeln jag sett, min Orbea, elracer och sedan  den blågrå racern som jag köpte på Beomeq och som Åke så vackert gjorde i ordning. Jag gav Åke ett par skidor som tack för hjälpen, denna käre man som led av tinitus och sedan tog livet av sig då han inte kunde få oljudet att sluta låta.

Varje gång jag sätter mig på racern, ser den fina gröna styrlindningen tänker jag på Åke, gamängen med sorgen och ångesten i sig. 

Läser tidningen, undrar hur folk kände sig mellan första och andra världskriget? De visste ju att ett nytt var på gång, kunde de koppla av? Jag ögnar igenom tidningen, den ena nyheten värre än den andra, utrikesministern på resa, blir stoppad vid gränsen, saknar sitt pass. Det är värre än kalkon, verkligen ett bevis på inkompetens. 

Morgonen är sval, dörren till verandan står öppen, får en annan tidsräkning här. Cykla måste ske före åtta på morgonen på sommaren, nu väntar jag till tio för att solen ska komma upp och värma luften. Jag byter också rutt, istället för upp i bergen där vindarna hetsar, cyklar jag ner till havet och gömmer mig i dalarna och söker mig upp och i den dal som har minst vind. Det är som att segla på hjul.

En tupp gal långt borta, kanske Filoti, eller Tzikalario, ljudet kommer med den nordliga vinden. Det betyder motvind hem och jag vet vilken dal jag ska ta som hemväg.