Drömmar. och hur de blev, innan det kom nya drömmar..

 Bilderna, är kanske från 1988, eller lite tidigare. Roger Stenberg, min vän, har tagit dom.

Drömmar, vad har man haft för drömmar?

Egentligen hade jag bara två ledord från det jag var 18 år. Det ena var att jag skulle aldrig gifta mig, det sprack när jag blev 67 o gifte mig med Wenke. Det andra var att jag skulle aldrig ha ett fast jobb. Det har jag lyckats genomföra, tack o lov.

De första drömmarna kom nog genom läsningen, de sk Femböckerna, var spännande, sedan blev det idrotten. Jag  ville vara proffsmålvakt i hockey, sedan trummis och sedan proffscyklist.

Fotografiet kom in i mitt liv, som 17-åring, då jag upptäckte en kamera i vardagsrummet. 

Egentligen spelar det ingen roll vad jag drömde om efter det. Jag reste och plåtade, och det var Bresson och Eugene Smith, och ingen passade mig. Jag blev kompis med Srömholm, men det var nog litteraturen ändå som låg mig närmast. Tyckte om den här känslan av att sitta på en plats och drömma( skriva), tänka, och sedan då man drömt klart gick jag ut med kameran på en runda. Om jag betänker hur mycket jag rest och hur mycket jag sett så har jag plåtat otroligt lite. Min fru tar mycket mer bilder än mig då vi reser. 

Jag nekar i princip att plåta allt som luktar turism, betrakta, hela min grej är litterär. Jag ville bli kompis, bli del av något och i princip avskyr jag all registrerande fotografi. Bresson är en av de ytterst få som kan plåta människor på distans, och behålla en känsla. Biggan Nilsson i Sverige är bra på det, men till skillnad från henne så har Bresson också en massa bra nära, intima bilder, vilket Biggan saknar, så där har hon ngt att tänka. Ja, jag ville vara som Bresson, men hade inte hans klassiska skolning av bildsyn, min låg närmare Danny Lyon, och jag älskar också Lyons politiska vision. Han gör vackra bilder. Jag frågar mig ofta: Hur jävla svårt ska det vara att göra vackra, politiska bilder, som berättar och är intima och ändå någorlunda verklighetstrogna.

Strömholm är en sådan fotograf. Han kan sin palett, han fotografer som om han målade, detaljer men också människor. Hans Parisskildring på Nationalmuseum var väldigt fin och mycket dokumentär. Den som säger något annat, att den tex inte är dokumentär, är ju helt lost. Bilden på huset där han bodde, med baren i botten är fenomenal, vilken dokubild och vilken tidsskildring, samma med bilden från hans rum med kameran i fönstret. Rysningar.

Strömholm, Danny Lyon, fotografer som liksom inte ger sig ut för att göra jobb, utan mer för att dela erfarenheter och leva. Där fanns mina drömmar.

Idag har jag inga drömmar kvar, Idag lever jag i drömmen, är en del av den. 

Vill du att jag ska bli din Mentor, diskutera och bedöma dina bilder. Kontakta mig här eller på mickeberg@hotmail.com så får du veta mer.