Helvete, vad trött man kan bli...
Det är ändå märkligt. Sydvind. Det blir så satans varmt och man svettas som en gris. I natt får jag nog dra på acnn för att få bukt med fukten.
Jag har nog varit låg ett tag. Mest för att kroppen inte funkar som den ska. Ibland vill den inte vara med, det är inget allvarligt men jag ha perioder då min mage inte vill funka och då mår jag illa som fan och då blir jag samtidigt vrång och jävlig. Jag har haft det här problemet sedan jag var typ 15 år. Morsan också, så det är väl ngt genetiskt.
I alla fall, kollade på två böcker, projekt, kalla det vad du vill, men jag satte en gräns på 150 bilder i ena projektet och bilderna är från 1965 till 2023. Det visar sig att jag nästan inte tagit en enda bra bild sedan jag började med det digitala. Jag arbetar på samma sätt som förr, men bilderna de äger inte alls samma intensitet idag. I mitt fall kan jag i alla fall säga att det mesta liknar ankskit.
Sedan bestämde jag mig för max femtio grekbilder till en bok. Nästan allt det är digitalt men det är samma där, snyggt som fan, men den där intensiteten som fanns förr, den där kollektiva, varma känslan finns inte heller.
Det är alltså ganska hopplöst. Man plåtar i princip som alla andra som sysslar med gatufoto, en slags registrering och det är skit från början till slut. 2006 köpte jag en digitalkamera och där börjar förändringen, men det har ju givetvis inte bara med kameran att göra, men med digitaliseringen. Det är ju ju hur tydligt som helst att den ledde till att vi blev mer ensamma och mycket mindre sociala. I alla fall kan jag säga det om mig själv.
Jag gör alltså snygga, vackra och tämligen meningslösa bilder numera. Den enda trösten jag har är att jag är sannerligen inte ensam. Om man vill se något bra? Gå tillbaka i tiden, kolla på femtio och sextiotalet. Vilken fotografi, vilken livskänsla, ljus, glädje. Idag då man försöker ta samma bilder så är det tatueringaar, mörker, en slags total ensamhetskänsla. Gå och titta i någon bok av tex Strömholm, svart, men vilken livsglädje. I hans bilder ler ju folk för fan. Det verkar vara förbjudet idag.
Nå, det var en enkel reflektion. Inte mycket att göra åt den, men man kan ju alltid suga på den ett tag.
Tror du fotograferna förr i tiden, som använde sig av storbildsformat, tänkte lika om sina bilder när de/om de, gick över till 35mm?
SvaraRaderaMalin J
Vet ej, de såg ju givetvis att de fick en annan kvalitet men fick en annan frihet. Tänk på han med indianbilderna, storformat , eller han med segelbåtarna, oxå i storformat , båda har tagit outständing bilder med storformat som inget småbild kunnat matcha, men för oss, gå från småbild till digitalt, är en annan resa, framför allt för att digitala printar aldrig känns lika bra som analoga. Sedan fick vi ju snabbhet o enkelhet. Som vi sett, det produceras ju så mycket bilder, 99 procent rena hopplösheter , man blir alldeles matt, o många fotografer la ju av då det digitala kom, typ Gedda, Cobinj, mfl, så, jag kan bara tala för mig själv o för mig dog fotografin med det digitala , dåliga printar men framför allt, alla bilder som tar musten ut en.
Radera