Bohemian life,,,,

 

Pål Pommac tipsar mig på en film om Chelsea hotel. De sista hyresgästerna hänger kvar, kanske för alltid eller kanske blir de utskickade?  Det är en sorglig, poetisk film om konstnärer och deras drömmar, men också en film om kollektiv, en anda, en tid, så många saker jag skulle vilja ha själv. 

Bara bo så där, i vackre rum, tillsammans med andra, men ändå i sin privatitet.

En vacker dröm, mycket vacker dröm.

Bettina heter en, hon dog då hon blev 94, efter en massa krångliga år, isolerade hon sig på Chelsea hotel med sin konst, men på slutet kom hon att bli erkänd. Och så där rullar det på genom filmen. 

Konstnärslivets fattighet. Har ni någonsin hört en konstnär snacka om pengar, hur mycket pengar dom vill tjäna? Nej, det är andra drivkrafter.

Jag känner det i min egen karriär. Jag har aldrig tänkt på pengar, kanske då och då på att man alltid måste få ihop till hyran men  tjäna mycket pengar kunde ibland vara begränsande. Det låter inte klokt, men pengar känns märkligt nog begränsande, som ett ankare. Inga pengar är också ett ankare, men något man liksom accepterar.

Fotografiet håller på att ta död på sig själv. Kollade på Insta, så mycket AI, visst, bra bilder men jag orkar inte med bilder, eller texter, som skapats av program i en dator. Vi vet att man måste sätta ihop och skapa  bilden eller texten utifrån något som du eller jag måste mata datorn med, men jag vill åt själen, inte en rabblande maskin som skapar bilden.

Annika Nordenskiöld har lyckats skapa ngt med AI, en gammal kompis till mig. Hon gör sagofigurer som ser ut som bilder, men är ändå så far away  att det inte blir fotografi, o framför allt,  hon har en slags berättelse med sig. 

Annars känner jag att fotografi blir allt mer för mycket, men i mitt eget fall, så ser jag bara att jag fortsätter att berätta några små historier. De bilder jag tar idag är ju helt värdelösa så jag sparar dom inte ens, utan min fotografiska bildskatt har jag stängt, kommer inte att kopiera några fler bilder för de kommer i alla fall aldrig att platsa bland mina bästa, däremot kan de fungera som små punkter i mina berättelser.

Nog om det.

På Naxos blir kvällarna svalare och nu kommer en helt magisk tid, med svala kväller, runt 20 då man somnar och morgnarna är kristallklara. En stor lycka.