Den strimmiga katten.

När jag gick över gården hade solen redan värmt upp stenplattorna. Jag gick barfota, på sommaren går jag barfota hemma, på gården och inomhus från maj till oktober, kanske november om solen ligger på tillräckligt.

  Min tigerrandiga katt låg under vindruveträdet och såg på mig med smala, nyfikna ögon. Hon borde vara ganska mätt eftersom hon fick köttbullar igår natt och i morse. Hur mycket mat kan hon äta, men hon rörde sig inte för mycket då jag passerade med min skrivbok och datorn, på väg till övervåningen och veranden i vårt Gula hus. 

 Vi har två hus, ett vitt, där vi sover och ett gult, där jag arbetar och där vi hyser in vänner. Jag hade haft en period då jag funderade på vad jag skulle göra med mina bilder, om det var värt att fotografera längre, för fotografi hade blivit något annat än då jag började göra bild i slutet av sextiotalet. Nu fotograferade alla, pekade med sin  telefon och nästan ingen gjorde bilder, de registrerade något och sedan skickade de ut det i världen till alla som var intresserade och tyvärr, så var väl ingen speciellt intresserade av deras bilder, och om man betänker sig lite, varför skulle någon vara intresserad av att se vad de åt till frukosten, eller hur de såg ut i hissen.

I alla fall, för att göra den historien kort: Jag var det inte.

  Uppe på vår veranda stod det två sk regissörsstolar, ett bord, en stenbänk och ett stort solskydd, en sk Pergola, som var byggd över bordet. Jag arbetade aldrig ute på verandan. På sommaren var det för varmt och på vintern för kallt, men jag tyckte om att sitta med benen på vårt stenräcke och se ut över Naxos högsta berg, Zeus, eller se det glimmande havet långt bort.

  Jag arbetade alltid inomhus vid ett stort, gammaldags skrivbord som jag hittade vid soptippen i grannbyn Kaloxilos. Jag slängde upp bordet på biltaket, band fast det med batteriladdarens sladdar och fick hem det efter en del krångligheter. 

   Nu är det vårt matbord och mitt arbetsbord, men det är ändå så att jag skriver och kollar bilder i  sängen. Vi har en bred och fin säng i hörnet av det makalösa rum som jag nu sitter och skriver om. Det är nästan så man blir religiös då man går in i det. Och ändå, så skriver jag mest i sängen.  Den här dagen skrev jag inte så mycket, det handlade mest om att jag försöker glömma bort min fotografkarriär, att jag försöker lämna något jag levt med i femtiofem år. 

  I alla fall slutade det med att jag gick ner på Fiket. Det är, rent ut sagt, ett fult fik, för modernt, men ägarinnan, Carrie, är en bra människa. Hon behöver mig att snacka med, för jag vet inte människa som har sådana problem med män som hon. Egentligen har hon bara två ämnen: Att hon är för tjock och att hon har en ny älskare som är gift. 

Det är sådant hon skickar på mig.

 " Vad ska jag göra, säger hon och tittar nervöst på mig".

 " Inte fan vet jag, säger jag. Kan du inte börja träna och varför ska du alltid ha gifta män?"

Det har hon inget svar på

  En vinter tränade hon så innihelvete och hade inga gifta män och hon blev mager och missnöjd. Ett tag trodde jag hon var dödssjuk, men så kom säsongen med turisterna igång och hon började käka kakor och slutade träna och snart hade hon hittat en gift man, en psykolog och snart var hon tillbaka i sitt gamla, knubbiga jag.

  Jag brukade sitta en timme på fiket, bönder, snutar, turister och allmänna knäppisar passerade i en evig strid ström. När jag druckit mitt kaffe, gick jag gå över till mataffären, handlade mat som var dyrare än i Sverige och sedan hem. På väg upp till vårt hus stod det alltid olyckliga turister som gått fel och ofta fick jag visa dom vägen, men egentligen tyckte jag inte synd om dom. Turister, jag hatade dom, Folk i shorts och hattar och alltid med en jävla mobil de gick och glodde i.

  Sedan stängde jag trädörren till vårt hus, kom in i Paradiset och den strimmiga katten som fortfarande smälte köttbullarna, gick upp till arbetsrummet. Det skulle nog kunna bli något skrivit denna dag också. Jag brukade alltid känna om det fanns något som pockade på och den strimmiga katten kom plötsligt upp och la sig på skrivbordet och kollade stint på mig som om hon frågade: Nå, vad blir det idag då?