Från kulturarbetares sida

Det snackas en del om kultur, om den är nödvändig. På den frågan finns det bara ett svar: Den är 

livsnödvändig.

Jag tror, och jag utgår från mig själv, att de flesta som sysslar med konst, måleri, skriva böcker, dansa, 

sjunga, inte kräver så mycket. Man inser att det man gör är svårt att passa in i den normala livsmallen, men alla hoppas i alla fall att få så pass mycket pengar på bordet så man får ihop till maten och kan leva ett värdigt liv.

Och för de flesta kulturarbetare så är det värdiga livet väldigt enkelt. Vi tjänar väl sämst av alla? 

I mitt eget fall så levde jag ur hand i mun, från pantbanken till pantbanken i många år. Jag klagade aldrig,

jag hade gjordt mitt eget val. Jag ville hålla på med mitt. 

När jag gjort tio böcker, en massa utställningar, då var jag 47 år, hade två barn, så fick jag sk Garanterad författarpenning tills jag blev sjuttio. Pengarna blev beskattade, men jag fick en otrolig ro, kunde koncentrera mig, behövde aldrig mer gå till Pantbanken. Detta stipendium, var inte bara ett stipendium, det var också ett erkännande från samhället att jag var godkänd som konstnär, att jag gjorde samhället en tjänst, att mina bilder betydde för samtiden.

En otrolig ära och jag kände givetvis, precis som alla konstnärer som får ett stipendium, eller ett stöd, att förvalta det och producera. Jag gjorde 40 böcker till och tusentals blogginlägg och säkert 30 nya utställningar.

Så, kultur kan betyda, både för kulturarbetaren och samhället. 

Jag läste just att Bruce Springsteen fick avbryta sin turné. Magsår, inte ens en sådan artist, som tjänar sådana kopiösa mängder pengar, går fri från trycket, ansträngningen att leverera, för det har aldrig varit tal om pengar för honom, som för de flesta som jobbat med kultur. Det har varit något annat, något som man brinner för att få sagt, beskriva, leverera. 

Två böcker som jag tycker är fantastiska och väldigt olika har jag kollat i veckan. Den ena är Joseph Koudelkas Ikonar, en väldigt ruffig bok, från den idag 85 årige Koudelka som går till sitt arkiv för att göra sin bok. Den bygger mycket på kontaktkartor, privata bilder, finns tex underbara bilder där Cartier Bresson ligger på golvet och fixar med något, en bit klassiker. Helt enkelt en bok som på något vis binder ihop något från Koudelka vi inte sett förr, till och med  bild på hans son. Om jag ska återknyta till pengarna så var Koudelka mycket fattig under många år. När han gjorde Exiles, ett av hans mästerverk så resten han i tio år varje sommar, vår och höst, genom Europa och sov väldigt mycket ute i skogen. På vintern sov han någonstans i Paris, men de resorna, skapade en av de bästa fotoböcker som gjorts.

En annan bok som också är helt underbar, poetisk, bra bilder och framför allt så härligt icke pretentiös är Steve Pyke och Timothy O`Gradys  I can read the sky.  Mjuka pärmar, ren poesi, där bilder och texter följer varandra och lämnar varann, men man hela tiden känner en tid och frågeställning om vad livet är, kan vara och icke blev. John Berger, skrev förordet.