En av mina tuffare kompisar

 

En av mina tuffare kompisar. 

Ville inte vara med på bild, men egentligen började hela historien med en katt och slutar med samma katt.

Jag skulle på middag o min katt dök upp, på lekhumör. 

Vi lekte, jag stack in handen och hon bet mig eftersom hon aldrig har lärt sig umgås med folk. 

En vildkatt ut i svansspetsen. 

På med plåster, till middagen, som förlöpte utan några speciella katastrofer mer än att damen var piggare än mig. 

Körde hem, la mig i nybäddad säng, vinden var den rätta och livet och kroppen lekte. 

Efter någon timme, förbannat, ett bett i fingertoppen. 

Fattade direkt vad det handlade om. En av de elaka tusenfotingarna. Jag flög upp, men de är blixtsnabba.

Borta.

Ner igen i bingen, nu med alla alarm påslagna. Frågan om när nästa bett skulle komma var en chimär. 

Det skulle komma och det kom. En timme senare sved det till i foten. 

Fick tag i fanskapet och försökte slå ihjäl den decimeterlånga fulingen med mina löpskor. 

Eftersom skorna är fjäderlätta tog den sin tid men efter tio slag så låg den död. 

Sparkade ut den på gården och hoppades myrorna skulle göra sitt städjobb.

Då, kommer katten åter in i handlingen.

 Den anländer, givetvis måste den slåss och yla i en halvtimme innan den sätter sig  i fönstret och ylar in till mig med en desperat jamning: MAAAAAAAAAAT, 

Stod ut i en kvart, släppte in henne och gick o la mig i bingen, de svala lakanen, den rätta vinden, 

min vackra kropp som bara blivit biten två gånger på en natt. 

Somnar, en timme senare, klockan är nu fem, gryning typ, katten jamar igen, åt andra hållet.

MÅSTE UT O SLÅSS.

Ut med katten och sedan fick jag lägga mig i dessa nya lakan, 

inta drömmarnas paradis, i bakgrunden hörde jag vrål och jam, men skit samma. 

Jag vaknade, min kropp var lika vacker som dagen innan, 

katten borta men vinden var den rätta och jag kom på att jag älskade livet.