Från min generation.

26 sept 2012, ett minne. Strömholms utställning på Fotografiska.

 Jag var på Fotografiska, kollade in Strömholms utställning. Den utstrålade harmoni. Den i särklass bästa de haft, tillsammans med Sarah Moon. Inget växte över kanterna. Vissa röster har gnällt på en del stora kopior. Det gör inte jag. Den omväxlande hängningen gör också att man kliver in i olika känslolägen. 

Boken däremot ställer jag mig tveksam till. Den visar på ett problem som finns med fotografer och deras liv. Om ingen skriver deras story medan de lever, så blir det svårt. Nu har man försökt ställa samman en bok om Christer på hörsägen. Vi som var polare med honom ska berätta. Det är bra skribenter som skrivit, men de rår tyvärr inte på tiden, att tiden gått. 

Storyn om livet måste skrivas minns det levs. Det är därför jag skriver så förbannat, här, i böcker, överallt. Jag tycker det är viktigt att det skrivs om fotografernas liv, om hur vi lever, vad vi gör och hur snacket går då det går, inte 30 år efteråt. 

Jag fick ju inte ställa ut på Fotografiska eftersom de ansåg jag var för lika Strömholm och Petersen. De måste tänka på sin publik som plantan som ringde mig uttryckte det då hon fimpade mig från Fotografiska. 

Anders Petersen ska ställa ut på Fotografiska. Han hamnar i samma läge som Christer Strömholm. Vem fan skriver storyn om hans liv? Vem vet hur snacket gick då det gick? Och vem kan uttrycka det hela? 

Strömholm fick en vettig bok skriven om sig själv. En bok han själv inte gillade, men det var Tor Ivan Odulfs, Skymningen gör dårarna oroliga,,,finns på pocket, otroligt bra. 
Åsa Moberg hjälpte Tor Ivan att skriva den boken. Den har en hög litterär kvalitet. 
Den bäste skribenten, en som visste hur snacket gick då det gick på 80 och 90talet, Timo Sundberg, har tyvärr gått bort. Han hade kunnat skriva om Anders P. 

Som sagt, det finns inget vettigt att läsa om Strömholm, förutom Tor Ivans bok och Tor Ivans förord till Poste restante. Ett långt reportage i Camera av Allan Porter, Hasse Erixons fina besök hos Christer i Paris 1978( Foto) och Timos text i Indicier klassar jag som de bästa texterna. 

Om Anders Petersen har jag hittills inte läst en vettig text, en text som varit nära, medverkande, på huden, ställt de rätta frågorna, lyssnat in läget. En skrivare som skriver som Petersen plåtar. Det mesta görs av fotoskoleelever och folk som beundrar honom. Det funkar inte, man måste vara på samma nivå. Jh Engströms film om Petersen, precis som Joakim Strömholms film om Christer tangerar, men saknar för mycket, för att det ska bli ett djupt porträtt. 

Nog om det. Utställningen var mycket bra. 

Jag försöker röna ut varför Strömholms utställning var så harmonisk. Det första jag tänker på är formatet och rytmen. Jag tyckte om det första rummet, direkt till vänster och det lilla rummet med kontakter och ljudet från en inspelning. Sedan höll kopiorna vettigt format. Allt från Landegrens kopior från 1964 på Brovira över de små 18/24 printarna på samma papper. Personligen kickade jag igång på de små 18/24, Brovira, var härligt att se dom. Vilka bra papper det fanns på den tiden. Suck. 

Sedan rummens indelning, barnbilderna är grymma, de olika formaten, de olika komprimeringarna på de olika väggarna. Ibland raka rader, ibland blockat, olika format. Personligen måste jag säga att ska jag göra en utställning, en retro, så bör den så likadan ut. Stort och smått, packat och klassiskt. 

Jag gick o räknade kopister på utställningen. Landegren, 1964, vem som gjort 30/40 printarna vet jag inte riktigt, Bibbi Friman, kanske Örjan Kristensson.Jag kände igen en del printar från Höganästiden, de i 40/50 format i 50/70ramar. Håkan Elofsson kopierade mycket år Christer men det mesta var på Orwo och allt Orwomaterial rök ju med tiden då det gulnade. Sedan har ju Jocke kört upp några printar som stopptecken, välkomsthälsningar. Den enda jag ställde mig tveksam till var den på Inga-lill med strumpan över ansiktet. Fina Inga-lill, men den tappade glansen i det formatet, borde ha varit mindre. 

Harmonin ja? Varför denna harmoni? Helt enkelt för att Christer fotograferade harmoniskt. Han sökte en slags klassisk skönhet i sina bilder. Han vred aldrig till, han körde med femtio och trettiofem mm, sedan kapade han sina bilder på höjden, så att det blev lite mer som 4/5, eller 6/7 för det gav mer ro och gav mer dynamiskt tryck i bilden. Christers bilder är rena. Han var ingen snabb fotograf. Han ställde sig bredbent och tryckte av, metodiskt och långsamt. Christer var stabil. Sikta och tryck, lägg motivet i mitten, bygg upp styrkan i bilden genom att beskära höjden, skapa en skulptur. Christers bilder är skulpturer i tystnad. Därav harmonin.

Så var det med det, sept 2012.