Den tunna muren av oanständgihet

 Berlinmurens fall var en av dessa ögonblick då man rämnar. Man är svarslös, mentalt befriad för en stund. Jag letade efter den här bilden, där man ser hur tunn muren var, hur lite som skiljde oss åt. Jag minns också, mitt i denna vackra lycka, hur jag äcklades över de stora cigarettbolagen som körde upp sina lastbilar och började  dela ut gratiscigg till Östberlinarna.  De började nästan slåss för att få dessa cigarettpaket. Det var verkligen osmaklighetens värsta ansikte. Trodde dom verkligen att det var amerikanska cigg som Östberlinarna längtat efter mest?

Det var kapitalismens äckligaste tryne som kom till synes.

Igår, såg jag det igen. Vi åt en fin middag, det var ovanligt mycket folk ute och vi gick på en av de dyrare restaurangerna. Maten smakade bra, även om två av dom jag åt med, blev magsjuka, men det visste vi ju inte då. Vi åt och vi hade trevligt. 

När vi skulle betala på den fullsatta restaurangen så viskar tjejen som ska ha pröjset: Ni får tio procents rabatt om ni betalar cash. Återigen detta äckliga kapitalistiska face. Det handlar om att slippa skatta. Det händer hela tiden i Grekland. Du köper ett par byxor, fyra hundra kronor, halar fram kortet men då säger ägaren: Du får fem euro i rabatt om du handlar med cash. Jag svarar alltid: Jag betalar med kort för jag tror Grekland behöver skattepengar. Vi har ju inte ens ett riktigt fungerande sjukhus på den här ön, skolorna går väl lite hur som helst. Om vi betalar skatt kanske kvinnorna slipper resa in till Aten då de ska föda barn.

Det brukar inte gå hem, om man säger så. Polarn betalade med kort, men hela situationen kändes ofattbart genant, rent löjligt förnedrande. Men, som jag sa, straffet kom snabbt i form av spyor och magsjuka.