Människans musik

Verandan.

En tystnad som inte hörs. Ett blixtstilla väder, som inte hörs, inte ses, men väntar på att få släppa loss.

Jag står still, varken ledsen eller glad. Det rinner genom min kropp, ungefär som den gamla tidens Berlin, då Öst och Väst hade en mur, och man åkte tunnelbanan under jorden, vissa stationer med klassiska namn, passerade man bara. Det var som att läsa en bok av Borges, en känsla av förlust, något man missade varje gång man slog igen boken. Något man inte förstod, men ville lära.

Tarkovsky, Solaris, en obekväm bänk, otroligt tråkig film, men blir aldrig glömd. 

Ett piano hörs genom datorn, en fiol fyller på. Oemotståndligt vackert. Är fiolen den direkta förlängningen

av hjärtat, och pianot.... 

Det går inte att värja sig inför den totala skönheten som tränger genom kropp och glas.

Ett barns leende, en kvinnas hand, en vänlig blick, allt det som är människa och samvaro, det förstår vi, men ett piano, en fiol, en operasångare, hur kan detta, fullständigt oförståeliga, kultur, hur kan det nå lika långt in i psyket och människan som det förståeliga. 

Jag står vid fönstret, ser ut över bergen, som i en kupa av glas och fiolen, pianot, rösten, tar mig till ställen,

där jag aldrig varit förut.

Det är sådana resor vissa inte vill betala för, de oförståeliga,  men är det inte så att det vi förstår kommer ur det vi aldrig förstod, förrän vinden låg rätt och glaset var tillräckligt putsat för att du skulle se lite längre än vanligt.