Lördag i Kykladerna..

Den uråldriga kyrkan ser alltid stängd ut. Jag är inte mycket för kyrkor men 

varje dag frågar mig folk om kyrkorna runt om kring. De flesta ska till Diasoritis,

ett bysantinskt litet mästerverk. Den är brun, byggd i sten. Den här är en liten vit

dammig sak. Om man är ute och vandrar måste man ta till vänster vid kyrkan för annars 

går man tillbaka varifrån man kom.

Kanske är det så livet är?

En Pirgo, som vi säger. Jag tänker alltid samma sak. Vem byggde dom här

byggnaderna och hur höll man värmen på vintern? I våra stenhus kommer 

historien snabbt till ytan. Hur mycket frös man på vintern? 

I just det här huset bor en man som många fruktar. Han äger mycket och är 

lagd åt det hållet att han vill äga mer.

Jag skulle aldrig vilja bo där.

   Mitt arbetsrum, de andras vardagsrum. 

Jag har ett konstigt förhållande till arbetsrum. 

Soffan, eller sängen, är den viktigaste möbeln. 

Jag kan inte sitta vid skrivbord. 

 Arbetar liggandes med ryggen uppbackad av kuddar.

Så har det alltid varit och så kommer det alltid att bli.

Jag studerar min idol, John Berger, var han sitter då han arbetar. 

Det ser ut att vara som i en trädgård, 

nästan ett växthus, och det leder till att jag måste kolla vad det är för temperatur 

där uppe i den

franska bergsbyn som han bodde. 27 grader, 29 grader på dagen, 

men svalt som attan på natten, 14, grader. 

Berger skrev bra, men precis som med Patti Smith är det något annat som lockar,

Livsstilen.

Han körde hoj och fick en stor, tung 900 kubikskawa då han fyllde 70,

 sedan dog han då han blev 90. 

Helt enkelt en förebild.

                                                                               Porten. 

Varje gång jag ser på den så beundrar jag arbetet. 

Vårt hus är byggt som en kyrka,

 ett saligt rum. 

Varför var dörrarna så små, låga. 

För att behålla värmen, för fönstren var små också.

Det är på kvällarna jag känner mig ensam, ja ibland på morgonen också.

Jag vill ha en kvinna i sängen och en röst på natten.

Det har alltid varit det stora problemet i mitt liv. 

Ensamheten. 

Men om man väljer ett liv som mitt är ensamheten ens plåga 

och ens lycka.

Jag har hittills i mitt liv aldrig träffat en kvinna som levt lika fritt som mig.

Alla arbetar, fasta anställningar eller de arbetar på ett sätt som

frilans som gör att de aldrig kan röra sig, förflytta sig, utöver sin 

semester.

Jag har aldrig haft semester, ej heller ett jobb.

Om det var bra eller dåligt?

Ensamheten är ett pris, som måste betalas och egentligen

är det självklart i mitt fall. Jag hade aldrig klarat det andra livet.

Sopkvasten påminner om min fru. 

Hon sätter ut sopkvastar överallt, en på varje våning och 

hoppas att det ska fungera, att de ska bli använda på den våning 

där de hänger. 

Det fungerar aldrig. 

Människan blir aldrig så rationell.