Monitsia river

 

25 sept

Sydvind. Svettigt, klibbigt, mygg,,,,står och skrivar på bilen. Vaknade klockan 0600 i 

morse.

Min fru: Covid. 

Jag: Fixar läckande kylslang. 

Grannen är snabbt framme och vill sälja sin bil. Om jag inte får ihop min, givetvis.

Bilar i Grekland är dyra. Mycket dyra och mycket små.

Går ner till mataffären. Det var något med matkvittot som irriterar mig.

Alldeles för dyrt. Okej, osten är dyr, torkan har gjort att bönderna inte kan få tillräckligt med hö till kor och getter så man nödslaktar. Allt är för dyrt, bensinen, matfodret till djuren.

Och väntar på vinterns regn och nya kalvar.

Till våren kan jag äta min älsklingsgetost igen.

Turisterna duschar tre gånger om dagen och frågar vad solstolar kostar.

På affären visar jag kvittor. Vad har jag köpt för nittio kronor, säger jag.

Alla fyra brudarna följer med mig och vi går igenom kvittot. Klockan är kvart i nio på morgonen och det är bara vi i affären.

Ingen fattar någonting. Tills någon säger: Pagoto.

Glass. 

Jag köpte ett glasspaket med småglassar.

90 kr.

Det blir ingen mer glass den här månaden.

Johanna sitter på fiket.

Säger nåt. Jag vet vad hon frågar: Vem är snyggast på fiket?

Jag pekar på Gorgios, taxichaffisen.

Johanna skriker tillbaka. 

Du har varit här i trettio och det enda du kan säga är Espresso.

Alla tycker det är kul och jag går hem.

Jag tyckte också det var kul.

På vägen hem har greken i backen plockat dit en betongbil.

När jag går tillbaka några timmar senare, är bilen borta, men de har

dumpat den sista slurken betong i vår flod, Monitsia river.

Jävla idioter.

Mina grannar kommer också förbi och vi står och tittar på eländet.

Det är så här det går till och det är så här det aldrig kommer att bli

någon förändring. 

Jag går hem och åter upp den sista glassen.